Lucky Luke sadlar om

Ett till alternativ-album med Lucky Luke har dykt upp på svenska, efter att vi tidigare fått se Matthieu Bonhommes stillsamt utmärkta Mannen som sköt Lucky Luke och Guillaume Bouzard mer burleska variant i Jolly Jumper svarar inte. Den här gången är det tyska Mawil (så den andra tyska varianten av en klassisk fransk serie på raken från Cobolt Förlag, efter Spirou i Berlin) som fått chansen och boken heter Lucky Luke sadlar om, en berättelse som liksom Bouzards sätter Lucky Lukes transportmedel i fokus. För här handlar det verkligen om ett transportmedel när till Jolly Jumpers fasa och svartsjuka Lucky Luke historien igenom använder sig av en själlös cykel för transport:

Jolly blir mer och mer förtvivlad och deprimerad, medan Luke i början är ytterst frustrerad över sitt nya fordon men som han allteftersom blir en äkta expert på att hantera. Inte för att han egentligen vill, men omständigheterna gör att han och Jolly hålls åtskilda och att cykeln är hans enda alternativ.

Det finns förstås en mer traditionell handling också, där uppfinnaren av en mer modern cykel (dvs den som Luke kör på) försöker stoppas av tillverkaren av en mer gammelmodig sådan mha några slemma skurkar, en reporter, indianer på krigsstigen, en cykeltävling, med mera. Och en bra sådan har Mawil knåpat ihop, en i bästa mening klassisk Lucky Luke-berättelse, inklusive en faktaruta i slutet av boken om den historiska bakgrunden till albumet. Jag tänker upprepa vad jag skrev när jag i korthet nämnde albumet häromåret när det kom ut på engelska: Vad gäller handlingen skulle det här kunnat vara ett album i den vanliga sviten av Lucky Luke-serier, och om man tittar på de senaste decennierna, ett av de klart bästa.

Men sen är det alla små egensinnigheter som Mawil inkluderar som gör att det nog passar bäst som ett alternativalbum iallafall. Jolly Jumper är betydligt mer mänsklig här; i den vanliga serien får vi ibland läsa hans tankar men det är alltid i mycket begränsad omfattning, med enstaka repliker med andra djur/tankar, men här är han mycket mer av en egen karaktär. Överlag är också humorn mer drastisk och vild, med skurkar som är än mer av karikatyrer i sitt uppförande än vanligt. Tyvärr gäller samma sak skildringen av indianer som istället gör den redan tveksamma skildringen i äldre Lucky Luke-album till något än mer extremt, inklusive hur lättlurade de är när skurkarna besöker dem.

Det drastiska syns också i teckningarna; Mawil har alltid haft en livlig teckningsstil och här är den så mer än vanligt. Det kränger och slänger när cykeln får uppfarten, Jolly Jumpers hals kan enkelt vridas hur långt runt som helst när han försöker få syn på sin älskade Lucky Luke, och så vidare. Det är långt ifrån den egentligen mycket kontrollerade stil som Morris först använda sig av i serien; Morris människor må vara besynnerligt spinkiga med enorma huvuden, men trots den extremt orealistiska teckningsstilen tecknade han dem konsekvent likadant, oavsett vad som hände med dem. Mawils människor och djur däremot, och för den delen även tingestar, har en mer plastisk form som gärna ändras allteftersom känslor och handling så kräver.

Så ta en klassisk setup av ett Lucky Luke-album, dvs en faktisk händelse ur USAs historia, och en lika klassisk berättelse, blanda med mer vildsint, orealistisk och fysisk humor, både i manus och teckningar, och krydda sen med ett mer känsloladdat (men huvudsakligen humoristiskt hanterat) centrum än vanligt när förhållandet mellan Lucky Luke och Jolly Jumper sätts på prov, och man har Lucky Luke sadlar om. Det är med andra ord betydligt mer likt originalet än de två tidigare alternativ-albumen, och även om jag skulle säga att Mannen som sköt Lucky Luke är ett vassare album så är det här på sitt sätt en enklare rekommendation eftersom det på så många sätt helt enkelt är en rolig och underhållande serie med Lucky Luke, må vara sedd ur en lite annan synvinkel än vanligt 🙂

s 41

Kan köpas bl.a. här:

• Lucky Luke sadlar om (Cobolt)