Framtidens arab 4: Nu också på svenska

Ett mycket trevligt besked var det när Cobolt förlag meddelade att den fjärde delen i Riad Sattoufs självbiografiska serie Framtidens arab trots allt skulle komma ut på svenska. Ett drygt år efter den engelska översättningen finns nu boken här, och det är en tjock rackare på knappt 300 sidor. Åren som täcks är 1987-1992, familjen Sattouf befinner sig bortsett från kortare besök i Syrein huvudsakligen i Frankrike, och Riad har mot slutet växt upp till en tonåring.

Riad har problem i Syrien

Jag skrev ett rätt långt inlägg efter att ha läst den engelska utgåvan, så ta och läs det för att se vad jag tyckte då. Resten av texten idag tänkte jag spendera på mina reflektioner efter att ha läst om boken, och också efter att ha läst vad jag skrev för ett år sedan. Så, till verket:

  • Det märks verkligen i den här boken att Riad har blivit större. Fortfarande är skildringen extremt fokuserad på då:et, dvs allt som skildras görs så med enbart den vetskap och den förståelse Riad hade när det utspelades, och i och med att han nu är entonåring börjar han reflektera mer om världen, om sig själv, och om sina föräldrar. Om jag jämför med den senaste boken jag skrev om här, Jacques Tardis delvis självbiografiska serie I, René, är det en himmelsvid skillnad eftersom Tardis serie kryllar av historiska detaljer, vetskap om vad som skulle hända senare, osv. Inget sätt är nödvändigtvis bättre än det andra, men det gör att Framtidens arab ger ett intryck av omedelbarhet, av att vara med Riad när det händer.
  • De där reflektionerna över föräldrarna är intressanta. Jag tycker vid omläsningen att jag nog var lite hård mot Riads pappa; han är rasist, självförhärligande, och på många sätt extremt otrevlig, men det är också så fruktansvärt uppenbart att han lider svårt av pressen från släkt och hemland att anpassa sig till dess kultur, och mest av allt hans mindervärdeskomplex (därav hävdelsebehovet) mot i princip alla. Hans nedvärderande ord om judar, svarta, kvinnor, fransmän/fransyskor, har alltid ett starkt inslag av att han också avundas dem, men att han aldrig skulle erkänna det av fruktan för att visa svaghet. Riad är nu tillräckligt stor för att märka detta, och när han till exempel låter pappan gå med honom hem från skolan är det inte längre för att han är tvungen eftersom han är ett barn, utan för att han tycker synd om pappan som så gärna vill försöka visa sig vara just en bra pappa.
  • Skildringen av modern är däremot fortsatt svag och konturlös. Från första början har det varit svårt att förstå varför hon fortsatt vara gift, men inte ens nu med en vuxnare Riad får jag någon förståelse för det. Hon avskyr makens hemland och makens försök att få dem att flytta dit, hon blir rejält irriterad när han återvänder hem efter utlandsarbete, och klagar i princip hela tiden på brist på pengar. Så när hon till slut bestämmer sig för att skilja sig är det smått på obegripligt varför hon inte gjort så innan. Det påminner faktiskt inte så lite om Tardis serie där fadern är så uppenbart den som framstår som den viktiga föräldern medan modern bara finns med i bakgrunden, trots att det är deras mödrar som både Jacques och Riad spenderar den mesta tiden med.
  • Även om Riad blivit äldre är han fortfarande nästan helt okunnig om hur andra i hans ålder tänker. När han går i skolan spelar det ingen roll om det är i Syrien eller Frankrike, utanför är han likafullt. Och jag uppskattar fortfarande hur Sattouf helt undviker att framställa endera landet som något annorlunda eller hotfullt: Riads problem är lika svårlösta var han än befinner sig, även om problemen är av helt olika karaktär.

Två volymer återstår; den femte finns redan på franska så den hoppas jag få se vad det lider, och när väl den sjätte kommer ut hoppas jag på samma sak vad gäller den. Det här är en suveränt skickligt berättad självbiografi som är intressant både för skildringen av familjen Sattouf och för den värld de lever i, och Sattouf som föresatt sig att berätta allting helt och hållet ur Riads synvinkel utan kommentarer om politik mm fortsätter på den inslagna vägen. Framtidens arab gör absolut inga anspråk på att innehålla några svar på politiska spörsmål eller några allmängiltiga sanningar; det är en skildring av Riad Sattoufs liv som ung och hur han upplevde det då, vare sig mer eller mindre.

Riad har problem i Frankrike (och en referens till ”Maison Ikkoku” kan jag inte låta bli att visa!)
Kan köpas bl.a. här:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s