Sisådär en och en halv vecka efter SIS (Stockholms Internationella Seriefestival) har jag samlat ihop energi för att skriva om serier igen. Årets SIS var kul som alltid, men för min del blev det också mer intensivt än vanligt, med en massa (stimulerande!) prat med andra serieintresserade, och eftersom jag i år är med i Urhunden-juryn läste jag också veckorna innan SIS en förskräckande stor samling serier på svenska (och nej, jag kommer inte recensera dem alla här på bloggen, då skulle jag få hålla på resten av sommaren med enbart det). Därför har jag inte haft vare sig lust eller ork att slå mig ner framför datorn för att göra några blogginlägg, det har fått räcka med att läsa serier/böcker. Men nu är det dags för ett inlägg igen, woohoo!
Men innan det blir några SIS-inköp tänkte jag skriva några rader om kanadensaren Maurice Vellekoop och hans senaste bok. Från att tidigare ha varit en mycket sparsamt publicerad serieskapare med enbart en handfull kortare serier publicerade i tidskriften Drawn & Quarterly och två tunna samlingar med serier har han nu som 60-åring mer än fördubblat sin totala serieproduktion i och med den nästan 500 sidor långa självbiografin I’m So Glad We Had This Time Together som kom ut tidigare i år. En glad överraskning för mig som alltid gillat Vellekoops serier, framförallt för teckningarna med dess eleganta linjer och färgprakt.
Självbiografiska serier har det senaste decennierna blivit en mycket stor genre i sig, men de handlar oftast om någon mer eller mindre kortvarig episod i någons liv. Att som Vellekoop istället ge sig på genren i avsikt att berätta den 50 år långa historien (serien följer honom från barnsben till 50-åring) om hur han till slut vågar ta det sista steget till att vara ärlig mot sig själv och sin mamma är ett betydligt mer ambitiöst projekt. Kort sagt handlar det om att äntligen tala ut med henne om vad hans homosexualitet innebär för honom själv, och hur hennes behandling av densamma påverkat honom.
För en som jag som enbart följt Vellekoop i hans är hans läggning ingen som helst hemlighet; hans finurliga och mycket charmiga Maurice Vellekoop’s ABC Book: A Homoerotic Primer (rekommenderas, en ABC-bok av ett mycket roligt slag) klargör det hur tydligt som helst 🙂 Inte ens halvvägs in i ISGWHTTT kommer han ut för föräldrar och vänner, så problemet ligger inte i något hemlighållande. Istället handlar det om han alltid haft ett speciellt förhållande med sin mamma medan relationen till pappan som familjen mest av allt är rädd för trots enstaka lyckliga ögonblick är av ett enklare slag. I början av boken verkar det som om pappan är den förälder som kommer vara den som fokuset är på; familjens tystnad när han äter middag med dem och glädje när han är frånvarande, hans intresse för kultur som smittar av sig på sin son, hans långa perioder av tystnad.
Men allt eftersom börjar jag inse att problemen med mamman är betydligt allvarligare. Att pappan är en jobbig person att bo med är ändå ett hanterbart problem för Maurice eftersom alla i familjen tycker samma sak, men hur mammans kärlek och perceptionsförmåga problematiserar hans liv är betydligt svårare att hantera, och inte heller lika uppenbart för honom. Första gången det märks tydligt är just när han kommer ut: Pappan tar det hela med ro och säger kärleksfullt att hemmet givetvis alltid är öppet för honom, medan mammans reaktion istället är oro för att han kommer att agera på sina känslor (dvs ha sex med en man). Hon är nämligen djupt religiös, och anhängare av idén att det inte är syndfullt att vara homosexuell så länge man aldrig någonsin gör någonting homosexuellt.
Självklart följer inte Maurice mammans önskningar, och serien är precis som Vellekoop brukar vara explicit med vad det handlar om:
Så på ytan verkar mammans känslor inte spela så stor roll, men Maurice har svårt att agera när han är attraherad av någon; det tar lång, ibland mycket lång tid, innan han vågar visa sina känslor, och eftersom förhållandena aldrig blir långvariga betyder det att han under långa tider lever helt ensam, utan vare sig kärlek eller sex.
Jag gillar hur långsamt Vellekoop bygger upp sin historia, och hur den blandar det tydliga med det enbart antydda. Ett exempel på det tydliga är att när han som vuxen till slut hittar en terapeut som han fungerar bra med får vi följa deras diskussioner där de båda tillsammans analyserar honom som person i många sidor långa sekvenser; tydligare än så kan psykologiska slutsatser inte skildras. Ett exempel på det antydda är hur mammans religiositet och känslor rotat sig djupt inom honom; på ytan ser han inte ut att reagera så värst mycket på det hon säger, men färgernas intensitet minskar (just färgernas intensitet används boken igenom som en analog till hur han mår; när han ibland utan bitankar bara njuter av kultur/miljö/sex är färgerna så praktfulla som jag är van vid, men allteftersom hopplöshet och depression griper tag i honom avtar lystern).
För att vara en självbiografi har ISGWHTTT ett ovanligt tydligt slut som verkligen knyter ihop berättelsen, något Vellekoop förtjänar beröm för. Men helt nöjd med boken är jag inte, framförallt inte när det gäller hur Vellekoop tecknar ansiktsuttryck. Till skillnad från hans tidigare serier som i mångt och mycket lever på att frammana en stämning med hjälp av miljö och färger krävs det här betydligt mer vad gäller att berätta med hjälp av ansikten, och det fungerar sisådär. Det är aldrig några problem med att förstå vad människor känner eftersom texten är tydlig och ansiktena också, men tyvärr vad gäller de senare är de alltför tydliga. Människor är glada/arga/ledsna, men mer subtila känslor än så återspeglas inte i ansiktena. Den subtilitet jag nämnde härovan är någonting som läsaren själv måste bygga upp, åtminstone när det gäller vad som förmedlas via ansikten. Delvis beror det kanske på att de många sidorna tvingat Vellekoop att ta en del genvägar, men mestadels handlar det om att Vellekoops teckningsstil som jag verkligen uppskattat tidigare inte helt passar en historia av det här slaget. De bästa sidorna är tveklöst de som skildrar hans kärlek till det som skildras på sidorna, vare sig det handlar om Disneys eller Nurejevs Törnrosa:
Allt som allt är I’m So Glad We Had This Time Together mycket intressant och huvudsakligen lyckad. Men jag är ändå lite besviken på att den inte teckningsmässigt blev så bra som jag hade hoppats eftersom Vellekoop inte riktigt lyckats anpassa sin högst personliga stil till det mycket annorlunda materialet han hade att jobba med här.
- I’m So Glad We Had This Time Together (Adlibris)
Simon säger 
Mm, håller med om att det nog gick lite överstyr. Det finns en del riktigt bra delar i den, men syntesen av psykologiskt analyserande, teckningar, och självbiografi funkar tyvärr inte riktigt. Jag är som sagt ändå glad att den kom ut och att jag har läst den, men den skulle behövt en hårdhudad redaktör som stramat upp den.
Jag ville verkligen tycka om den här boken, men projektet blev nog lite för stort och krävande för Vellekoop. Synd. Gillar verkligen Vellevision och ABC-boken är en skrattfest, medan A Nut at the Opera tyvärr blev för flamsig. I’m So Glad We Had This Time Together hamnar någonstans mitt emellan.
Ingemar