Tim och Tamtam & Sisters

Varje år efter SIS brukar jag fundera på vad som jag personligen upplevde som festivalens utmärkande inslag. I år var det lätt: Serier för barn. Flera förlag som enbart inriktar sig på den gruppen av läsare, och både översatta och svenska serier finns det ganska gott om. Så idag blir det några korta ord om två album från ett av de förlagen, nämligen Gaspard Förlag 🙂

Tim och Tamtam 1 – Min nya vän (teckningar Bannister, manus Grimaldi)

Tim är en liten Cromagnon-pojke (tror jag) som en dag upptäcker någonting som inte borde existera: En levande dinosaurie. Lyckligtvis (med tanke på hur stor den är, framförallt munnen…) är den vänlig och de blir genast lekkamrater. Ett problem finns dock: Ingen tror på Tim när han berättar om Tamtam, och varje gång han ska visa upp sin nya vän gömmer den sig.

Lite av Kalle & Hobbe, Stanley and His Monster, med flera andra serier om små pojkar med imaginära/overkliga kompisar alltså. Ett problem med genren är att det lätt blir att alltför mycket av att serien fokuserar på huruvida kompisen faktiskt existerar eller inte, alternativt att osannolika sammanträffanden alltid gör att ingen annan får syn på den. K & H undviker problemet genom att Hobbes status mestadels ignoreras, medan däremot SaHM är riktigt trist serie eftersom så gott som alla serier handlar om just monstrets status (alla andra tror det är en hund).

Tim och Tamtam lider inledningsvis också av att det finns några sidor för många där skämtet bara är att Tim ska visa upp Tamtam men att Tamtam givetvis just försvunnit, varpå de andra skrattar åt Tim. Men det verkar som om Grimaldi/Bannister också inser problemet och i slutet av albumet upphör det att vara ett problem, och då blir serien också klart bättre: Det är roligare att läsa om hur Tim, hans vänner, och de vuxna reagerar på Tamtams uppenbarelse och hur man ska kunna leva tillsammans med en dinosaurie som i princip kan äta upp vem som helst när som helst än halvtrista skämt om att Tim har en alldeles för livlig fantasi (eller för den delen, om hur Tims vänner mobbar honom för att han ljuger så mycket).

På det hela taget är Tim och Tamtam en trevlig läsning, där det bästa nog är Bannisters livliga teckningar med dess charmiga kurvor. Som en skämtserie fungerar den okej, även om skämten inte är de allra fräschaste. Ju mer personlighetsfokuserade serierna är desto roligare blir de enligt mig, och de bästa sidorna är de där Kara är med, en ännu yngre flicka som är den enda som tror på att Tamtam finns men det innebär inte att hon litar på Tamtam:

Vi får se om det blir fler album med Tim och Tamtam; den här boken översattes förra året och hittills finns ingen nummer 2. Men Gaspard tar det generellt lugnt med utgivningen, antagligen för att inte överanstränga sig, så vi får se. Jag tycker att serien förtjänar en chans till, framförallt som jag tycker serien blir bättre allteftersom.

Sisters 3 – Det var hon som började (teckningar William, manus William & Cazenove)

Jag har nämnt serien Sisters förut, och nu har Gaspard alltså kommit fram till det tredje albumet (mer eller mindre; några sidor är tagna från album fyra). Jag tycker fortfarande om de två systrarna och deras relation, men jag skulle gärna se att manuset vågade gå utanför de nu etablerade ramarna lite oftare. Marine och Wendys relation när det enbart är de två som det handlar om kan jag rätt bra vid här laget och det finns inte så många överraskningar kvar, men så fort andra personer dyker upp med åtföljande komplikationer (Marine som så gärna vill hänga med de stora flickorna, Wendy som vill vara vuxen inför sina kompisar men som fortfarande gillar att leka med Marine, osv) blir det roligare.

Lite på rutin går serien allt, och jag är nyfiken på hur det hanteras i originalet; det finns en uppsjö med album om de två systrarna, inklusive avknoppade serier, och jag är nyfiken på om status quo förändras där. Hur som helst är jag glad att Gaspard knegar på för jag tror att det alltid behövs fler inbjudande serier för unga läsare; alla behöver inte vara mästerverk (det vore förstås roligt om alla var det, men det är orealistiskt) så serier som Sisters behövs de med: Underhållande men inte alltför djup 🙂

En minimal blurb: Sisters, nu på svenska

Någon kanske kommer ihåg serien The Sisters, en scanlation som jag skrev om för ungefär ett halvår sen? Skapad av Cazenove/William är det en fransk humorserie om de två systrarna Wendy & Marnie där lillasystern Marnie är igeln som hela tiden hänger efter Wendy, medan Wendy är i den ålder där att leka med lillasystern fortfarande är roligt men samtidigt lite pinsamt eftersom det kanske ser lite barnsligt ut.

Jag tyckte den var trevlig även om manuset inte var det mest originella, och att Williams teckningar var av den moderna franska typen, à la Tidsresenärerna, Mamette eller Lou, en stil som jag tycker passar utmärkt till den här typen av serier (dvs humoristiska korta allåldersserier).

Det som var lite udda med scanlationen var att översättaren valt ut sina favoritsidor så jag hade ingen aningen om hur representativa sidorna var. Men nu vet jag, för helt oväntat och otippat har första boken i serien precis dykt upp på svenska, med den lokaliserade titeln Sisters – Familjeband.

Boken är utgiven av det nya förlaget Gaspard som jag vet precis lika mycket om som det står på deras hemsida, dvs att det här är deras första bok och att deras adress är ungefär 200m från där jag bor. Jag såg serien nämnas på Serieforum och den fanns inne på lokala seriebutiken  Comics Heaven; det är riktigt svårt att ge ut nya böcker så jag hoppas att Gaspard lyckas få ut den här i bokhandlar och andra lämpliga ställen. Utgåvan i sig ser ut som de brukar nuförtiden när de nya svenska serieförlagen översätter franska serier: 48 sidor kartonnage i färg, istället för den lite billigare (känns det som) icke-inbundna varianten.

Och hur var det att läsa serien på svenska då, komplett istället för ett urval?

Jodå, det var trevligt den här gången med 🙂 Jag gillar dynamiken i systrarnas förhållande, med mycket gräl, gnabb och (högst motvillig!) kärlek. Slutpoängerna är kanske sällan roliga i sig, men IMHO är det mer stämningen i serien (inklusive klagande och gnällande) som är behållningen. Med andra ord, mina känslor är samma som förra gången jag läste serien, så den, likaså korta, recensionen gäller än.

Så ja, på pluspoäng hamnar den allt, och jag läser gärna mer om Wendy & Marnie. Lite orolig är jag för om förutsättningarna för det finns: Jag har ingen bra idé för hur en serie som den här ska kunna bära sig så att det lönar sig att ge ut mer, när man måste balansera pris (den här tenderar åt det dyra hållet), visibilitet/reklam och förtjänst. Men förhoppningsvis har Gaspard koll på det, vi får se vad som blir förlagets nästa bok!

Smått & Gott: Sisters

Smått & Gott: Mkt korta blänkare om saker jag läst. Lite för långt för Twitter, men kortare än vanligt. Först ut: Raina Telgemeiers självbiografiska Sisters 🙂

Sisters är Telgemeiers tredje serieroman, efter likaså självbiografiska Smile (om tandproblem) och Drama (fiktion). Relationen med hennes lillasyster Amara (som skymtade förbi i Smile) står i fokus när familjen åker på en biltur genom USA för att träffa några släktingar.

Tycker hon nu ja!

Hela familjen? Nja, pappan jobbar istället, och redan där antyds att allt inte är som det borde.

Scener från bilturen där systrarna i princip hela tiden grälar med varandra varvas med tillbakablickar från tidigare: När Amara föds, när hon är riktigt liten, osv. Alltid med Raina närvarande, och med tiden alltmer frustrerad över sitt syskon. Det är inte fullt krig som i Peter Bagges familjen Bradley utan mer smågnäll och retlighet och allmänt käbblande, typiskt för hur det kan bli när det är lite stretigt i familjen.

Allt förstås presenterat i Telgemeiers vanliga rediga och tydliga stil, både vad gäller manus och teckningar, och som vanligt genuint sympatiskt och underhållande. Inte riktigt lika bra som Smile och Drama, berättelsen saknar den tydliga inramningen från dessa två (tänderna och teater-uppsättningen), men Telgemeier är bra på att skildra vardagsumgänget mellan personerna.

Plus, såklart, att det är en sympatiskt billig bok den här gången med: $11 för drygt 200 sidor originalserier i färg. Så trots ett något svagare innehåll kan jag starkt rekommendera Sisters. Fast ni borde läsa Smile och Drama först 🙂

The Sisters & Kairos

Dagens tips är två bra scanlations från franska: en som jag inte skrivit om förut, en som var en av förra årets mest lovande nya serier.

Först, The Sisters: Skriven av Christophe Cazenove & William med teckningar av den senare är The Sisters en väldigt trivsam serie om två systrar, Wendy och Marine. Wendy är den äldre som precis kommit upp i de tidiga tonåren medan Marine är några år yngre och betydligt mer barnslig. Resultat: Marine hänger efter Wendy så mycket hon bara kan medan Wendy tycker att det är otroligt irriterande med den pinsamma lillasystern. Fast egentligen är inte Wendy så värst vuxen ännu så då och då blir det riktiga lekar, huvudsakligen superhjältefantasier där de både tillsammans slåss mot superskurkar, fixar en tyrannosaurus tandvärk, med mera 🙂

Humor och charm presenterat i episoder à la en sida tecknat i en modern fransk stil (jämför med andra barnserier som Tidsresenärerna, Lou, Bellybuttons med flera)? Sign me up! Jag gillar den här typen av serier väldigt mycket, som nog de som läser den här bloggen redan insett, åtminstone när de som i The Sisters lyckas med karaktärerna. Manuset här är helt OK; ibland lite väl klichéaktigt men med tillräckligt många lyckade sidor för ett godkänt betyg. Och som sagt, det allra viktigaste här är huvudpersonerna och framförallt Marnie är rolig att följa. En enkel och inte så värst originell serie, men trevlig läsning.

Så, Kairos: Den första volymen var en riktigt bra serie som lovade mycket. Nu har jag läst den andra volymen och den infriar löftena från den första; det här är väldigt, väldigt bra. Malassagnes teckningar har ett suveränt flyt där de rasande actionscenerna nästan får mig att tappa andan. Vanligtvis är jag inte så förtjust i effekter typ småsuddiga bakgrunder som indikerar hög hastighet (jag tycker det lätt känns distraherande) men här fungerar det utmärkt, och precis som i den förra boken är tempoväxlingarna perfekt tajmade.

Och manuset är inte sämre. En sak som jag var lite orolig för efter att ha läst den första delen var att det skulle kunna bli svårt att hinna med allt som krävdes med bara tre böcker; det verkade finnas ett överflöd av bakgrundshistoria som skulle behöva gås igenom. Men i och med tvåan är jag inte längre orolig för nu förstår jag vad Malassagne siktar på: Det är inte en konstfärdigt och intrikat utformad fantasyhistoria med främmande länder, kulturer, historia som ska berättas utan en mycket mer omedelbar adrenalindriven sak. Ett ungt förälskat par, en kidnappning, en (eventuell) räddning av den kidnappade. Det ser ut som om hela historien kommer täcka max ett par dagars handling, inte mer än så.

Sen finns det förstås en myckenhet vinkar om en bakgrund modell större, med antydningar om att det som skildras bara är kulmen på århundraden av händelser. Men listigt nog räknar Malassagne med att han inte behöver fylla i alla detaljer eftersom alla de som läst lite fantasy klarar av den delen själva. Varför skildra sida upp och sida ner med någon som berättar om ett långvarigt förfall av en kungaätt med mer och mer brutalitet och orättvisa när det räcker med några ord och läsarens fantasi/tidigare läserfarenheter, om det man är mest intresserad av att skildra är rörelse och fart?

Om den tredje och avslutande delen håller samma höga klass kommer det här bli en hejdundrande bra serie, som jag verkligen hoppas kommer ges ut på engelska (eller svenska, om jag för drömma) i ett enda album. Berättelsen passar bättre att läsas i ett sträck, utan paus, eftersom så mycket av den bygger på den obönhörliga farten framåt, utan tankar, precis som huvudpersonen Nills oväntade framfart i den här delen.