Watari-kun’s ****** Is About to Collapse

Så här är läget: Jag läste Naru Narumis Watari-kun’s ****** Is About to Collapse förra veckan, och jag tyckte den var en underhållande romantisk såpa. Huvudpersonen, Naoto, bor tillsammans med sin lillasyster Suzu hos sin faster eftersom deras föräldrar är döda, och fokuserar all sin tid utanför skolan på att ta hand om henne. Men när han börjar en ny årskurs blir livet mer komplicerat för honom, för där visar det sig att två klasskamrater är intresserade av honom: Yukari som går i årskursen ovanför honom och som är idol för alla i skolan, men framförallt oroas han av Satsuki, en barndomskamrat han inte sett på många år efter att de skildes åt under dramatiska omständigheter. Han är en vänlig själ och har därför stora problem att säga nej till någon, oavsett om det handlar om hjälp i skolan eller om mer personliga tjänster, så trycket växer inom honom vad gäller hur han vill att hans liv ska bli, utan press från omvärlden…

Naoto vill verkligen inte träffa Satsuki

Som sagt tyckte jag den var underhållande, där de mest roande karaktärerna var några av bipersonerna (fastern, systern, …), men det finns ett stort problem: Efter enbart en vecka hade jag glömt bort nästan allt av den. Jag kom ihåg att huvudpersonen hade romantiska problem och att han tog hand om sin lillayster, men resten var som bortblåst. Det är först nu efter att jag snabbt kollade in den första volymen (av sexton totalt) igen som jag fastern, den traumatiska bakgrunden med Satsuki, med mera. Delvis beror det nog på någonting så enkelt som att jag läste alla volymer i så rask takt och att jag sedan dess under semestern läst (kontrollerar…) tolv stycken andra kompletta mangaserier så att det kan bli lite svårt att hålla isär dem, men jag tror inte det är enda orsaken. Serien jonglerar visserligen sina såpaintriger professionellt, och slutet är välförtjänt, men den saknar det där lilla extra. Allting i intrigen och alla huvudpersoner är så generiska att mitt minne inte kan separera dem från allting annat jag läst i samma genre. Det/Den som kommer närmast är nog fastern, men hon är med så pass lite att det uppenbarligen inte räckte till för mig att minnas henne en vecka senare utan att jag behövde påminnas om hennes existens.

Därför är nog det enda rättvisa att min bedömning av serien helt får baseras på mitt minne av vad jag tyckte om serien när jag just hade läst den, snarare än vad jag nu minns om serien själv: En underhållande och kompetent rom-com som passar till en slö semester bredvid poolen, men som inte resulterar i några långvariga minnen 🙂

För en gångs skull inser någon i serien (Yukari närmare bestämt) att det kanske vore en bra idé om personer faktiskt ärligt pratade med varandra om vad de känner; plus för det!
Kan köpas bl.a. här:

Granköping

Ulf Jansson & Magnus Knutsson är ett klassiskt radarpar i serie-Sverige som gjort mängder av serier tillsammans: Ratte, Sveryda, Martin Udd, med flera. Serierna påminner också mycket om varandra, med samma typ av humor där dagspolitiken ofta är ett bärande inslag. Det brukar vara trivsamt att läsa dem; de överraskar inte och humorn känns ärligt talat rätt mossig idag (och det beror inte på att de politiker m fl kändisar som dyker upp idag är omoderna), men Knutsson kan skriva den här typen av manus i sömnen, och Ulf Jansson är en mycket skicklig tecknare med en tuschlinje som är en fröjd att se.

Men med det sagt är dagens album, Granköping, en av de svagare jag läst av paret. Det handlar om en serie gjord för Skogsindustriarbetarnas facktidning Sia där serien publicerades 1998-2008, med andra ord en av de där serierna gjord för en mycket specifik målgrupp. Granköping är en liten bruksort där träindustrin står för jobben, och vi får följa den i typisk Knutsson-anda halvskumma ägaren till fabriken – halvskum betyder här att han tänker mer på profiten än samhället, även om han inte är helt samvetslös – men också kommunpampen, några av arbetarna på fabriken med flera. Och, givetvis eftersom det handlar om en Knutsson-serie, alla möjliga dåtida politiker som kommer på besök, som Mona Sahlin (en Knutsson-favorit), och andra relevanta kändisar som Ingvar Kamprad:

Ett problem med serien är att eftersom den bara publicerades med en sida / månad så handlar det uteslutande om fristående ensidingar där alla karaktärer måste presenteras mer eller mindre från scratch varje gång → de måste alla vara omedelbart igenkännliga som arketyper, à la just kapitalisten som äger fabriken, lokalpolitikern som kanske är lite väl involverad i det lokala affärslivet, de dumma medhjälparna som garanterat kommer ställa till det så fort de får chansen, och så vidare. Det saknas med andra ord personer som har någonting mer vad gäller personlighet än ett enda personlighetsdrag, så det blir 100% enkel slapstick eller lika enkla skämt om kändisar typ den om Kamprads snålhet i strippen och svårigheterna att sätta ihop IKEA-möbler som i strippen ovan.

Nu är visserligen Jansson riktigt bra på att teckna både fysisk humor och karikatyrer av kändisar, men det räcker inte till för att jag ska känna mig helt belåten med den här boken. Knutsson har skrivit bra mycket bättre serier förut där det känts som om han brytt sig mer om karaktärerna, men här går han på autopilot utan den där extra touchen. Så, snygga teckningar, men trist manus, får bli mitt slutomdöme vad gäller Granköping.

PS. Jag måste erkänna att jag är lite nyfiken på vad som hände i den 80:e – jag tror det var nr 80, men har inte boken här så jag kan kontrollera – strippen av serien: Alla strippar är numrerade, men nummer 80 lyser med sin frånvaro. En repris kanske? Eller en sida som inte längre går att publicera? Ett miniatyrmysterium 😉 

Kan köpas bl.a. här: (kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

My Love Mix-Up!

De flesta rom coms brukar vara hur förutsägbara som helst: Från första ögonblicket – eller snarare ögonkastet mellan huvudpersonerna – vet man vilka som ska få varandra innan historien är över. Det är ingenting som jag stör mig över eftersom det mer eller mindre ingår i själva konceptet, dvs att man kan vara trygg i förvissning om att allt kommer lösa sig på bästa sätt. Men jag blir ändå glad när någonting i genren faktiskt lyckas överraska mig, och det är precis vad Wataru Hinekure lyckades med när jag läste My Love Mix-Up!, en nio volymer lång romantikserie med mycket humor i.

Början av serien är inte precis unik: Aoki är i hemlighet kär i Hashimoto, en flicka som har bänken bredvid honom. När han hjälper henne att plocka upp ett suddgummi hon tappat ser han att det där står inristat IDA♡, och han blir därför övertygad om att hon är kär i Ida, en annan pojke i klassen. Vad han däremot missat är att Ida råkat se honom med suddgummit i handen och därför tror att Aoki är kär i honom. Så Aoki älskar Hashimoto som i sin tur verkar vara kär i Ida, och Ida är mest av allt perplex eftersom han aldrig varit någon som varit speciellt intresserad av kärlek och nu tror sig älskad av Aoki. En intrig som gjord för missförstånd, och inte blir det mindre krångligt när Aoki bestämmer sig för att försöka hjälpa Hashimoto att bli tillsammans med Ida för att vara snäll mot henne men också lovar att hålla det hemligt när han berättar för henne att han sett vad som stod på suddgummit. Det gör att när Ida, som är en mycket rättfram person, berättar för Aoki att han tyvärr inte själv förstår sig på kärlek och allt vad det innebär och därför ber honom vänta innan han kan ge Aoki ett svar på om känslorna är besvarade ser sig Aoki tvingad att låtsas som om det faktiskt var hans eget suddgummi och att han faktiskt är kär i Ida…

Jag kan bli frustrerad när spänningen i en berättelse helt hänger på att personer inte talar med varandra om vad de tänker, men här talar alla med varandra ovanligt fritt. Alla blir goda vänner med varandra på grund av känslorna som är i omlopp, det är bara det att de råkar ha helt missuppfattat vem som egentligen är kär i vem 😉 Och sen har vi det där med överraskande vändningar: För egen del kan jag ärligt säga att jag hade gissat totalt fel på vilka som skulle bli par till slut (de tre nämnda personerna är de viktigaste, men det dyker upp fler intresserade/intressenter allt eftersom), även om den viktigaste vändningen sker relativt tidigt.

My Love Mix-Up! är en mycket sympatisk serie som i det stora hela följer de flesta mallar för den här typen av serier, men den har som sagt en del abrovinker vad gäller hur de lyckliga paren ska hitta varandra som sticker ut och som gör att det är betydligt större chans att jag kommer komma ihåg den även efter att det gått ett tag sen jag läst den. Med andra ord, en närmast perfekt serie för den semester jag just är på som innebär att bara ligga och läsa någonting lagom komplicerat under ett parasoll 🙂 

Nix, de är inte rivaler!
Kan köpas bl.a. här: (kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Här ska plaskas

Även om det ibland kan verka som om Horst Schröders förlag Epix lagts ner så får de faktiskt ut en hel del böcker fortfarande, men tyvärr är det både svårt att hålla koll på deras böcker pga vad som ibland verkar vara ett medvetet försvårande att få reda på vad som ges ut, och det mesta av utgivningen är ingenting som intresserar mig så värst mycket. Men ibland får jag syn på någonting som verkar vara läsvärt, och idag handlar det om Bert Gradins Här ska plaskas som släpptes häromveckan (mycket passande var releasepartyt på restaurang Carmen på Södermalm, ett klassiskt ställe som är så nära personifieringen av trivsamt sunkhak man kan komma).

Gradin har ett minst sagt spretigt liv bakom sig, som serietecknare, gycklare, skådespelare, mänsklig kanonkula, med mera. Serietecknandet låg nere under många år, men när han för några år sedan fick svårt att fortsätta med de mer aktiva sysselsättningarna – vilket inte är så förvånande med tanke på hur mycket stryk kroppen verkar ha fått när man läser serien – bestämde han sig för att återuppta tecknandet och att inrikta sig på att berätta om sitt liv:

Den som föredrar memoarer som prydligt berättar historien om huvudpersonen som barn → ungdom → vuxen kommer nog inte uppskatta Här ska plaskas, för precis som Gradins liv som det verkar bestått av en okuvlig nyfikenhet att prova på nya saker utan att göra upp långvariga planer så är den här boken också synnerligen sporadiskt berättad. Det finns en linje, Gradin blir äldre allteftersom man läser, men det är fullt av utvikningar och hopp framåt och bakåt i tiden, allteftersom associationerna flödar.

Det handlar kort sagt om en samling skrönor från ett liv, mer eller mindre kronologiskt presenterade, men tillsammans ger skrönorna en bra bild av Gradins liv men kanske ännu mer av tidsandan med fokus på kulturlivet i Stockholm på 80- och 90-talet. Det är fria teatergrupper, uppträdanden på gatan (både i Sverige och utomlands), turnéer, med mera; ibland går det fantastiskt bra, ibland fungerar det inte alls. Gradin är noga med att poängtera att vissa av hans idéer misslyckades och att han nog inte alltid varit så lätt att leva med för hans fru som var den som fick ta hand om barn och familj när han gav sig ut på nya äventyr, och det gör serien bättre, men de allra flesta sidorna fokuserar på det som var roligt/udda/fascinerande istället för att grotta ner sig i huvudpersonens psykologi. Typiskt är omnämnandet av en resa till Indien: ”Indien blev ett av mina stora reseäventyr, men om dessa får jag berätta någon annan gång.”. För honom var kanske resan omvälvande, men det är viktigare att berätta historier som är roliga för oss läsare att höra om 🙂

För mig som känner igen mycket av det som refereras till är det kul att se hur tiden uppfattades från en som var mitt i den kulturella delen; huvudsakligen på den sida som ofta uppfattats som mindre fin än en del annan kultur, men eftersom jag alltid dragits till detsamma passar det mig. Inte bara seriereferenserna (Gradin jobbade ett tag i Horst Schröders seriebutik Metropolis som därför skymtar förbi i boken, och han gjorde också en del serier i sin ungdom) utan också olika uppträdanden och uppsättningar känner jag igen, och detsamma lär nog gälla för många av de som kommer läsa serien för det är verkligen en serie som gör sig bäst för den som också genomlevt – eller är intresserad av – decennierna då Gradin var som mest aktiv. Han tecknar glatt och livligt, och i mitt tycke passar de fria linjerna fint till innehållet: Det är lösa boliner som gäller, och det menar jag inte som kritik utan som en eloge, för styrkan i boken ligger i hur känslan av att allt är möjligt förmedlas.

Mot slutet saktar handlingen av, och det är inte så konstigt med tanke på att Gradin blivit äldre och att familjen pockar på uppmärksamhet. Och här ska jag ge honom en eloge till: Det hade varit utomordentligt enkelt att skildra detta med en känsla av melankoli, att nu när han är äldre och kroppen inte lika ung och stark längre så är äventyren över och de bästa åren förbi. Men det undviker han för att istället anamma mer av känslan att allt har sin tid: De vilda åren var underbara för vad de var, och nu är det dags för någonting annat. Detsamma gäller när han skriver om hur kulturlivet förändrats över åren: Han älskade hur det var när han var en del av det, men utan att döma nutiden för att den är annorlunda.

Här ska plaskas är en förträfflig skildring av ett samtidigt perifert och centralt liv i kultur-Sverige under några decennier och i en för mig som serieläsare trevlig förpackning, med ett ständigt gott humör i berättandet. Inte så illa som återkomst till seriemediet efter sisådär 30 år 🙂

Kan köpas bl.a. här:
  • Här ska plaskas (stilenligt för Epix så syns boken ännu inte till hos de stora bokhandlarna på nätet, men man kan köpa den direkt från Epix 😉 )
(kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

The Deer King

Jag brukar inte vara så förtjust i mangaversioner av romaner eller filmer (eller för den delen vice versa), men när jag ögnade igenom Taro Sekiguchis två volymer långa serieversion av Nahoko Uehashis roman The Deer King tyckte jag att den såg intressant ut, rent teckningsmässigt → nu är den läst. Och om jag ska försöka sammanfatta mina känslor på kortast möjligast sätt får det bli med idiomet ”Synd på så rara ärtor”.

För det här är en serie som ser inledningsvis ser bra ut, och med ett manus som har många ovanliga uppslag och vinklingar. Berättelsen utspelar sig i ett land som länge plågats av krig och sjukdomar, och där slutligen Zol-imperiet har vunnit stridigheterna. Men en del regioner är fortfarande inte helt besegrade, och i en region som tidigare kontrollerades av det konkurrerande riket Aquafa grasserar en pest som sprids via vargbett som av okända skäl enbart verkar drabbar människor från Zol. Huvudpersonen Van, vars familj dödats av Zol under striderna, flyr från fängelset och plockar på vägen upp den unga flickan Yuna, och när de båda blir bitna av vargarna utan att dö blir de jagade av alla: Zol vill undersöka dem för att förstå hur de kunde överleva, medan Aquafa vill döda dem för att förhindra att Zol kan hitta ett botemedel.

Det är en saga med tydliga influenser från Miyazaki, i teckningarna men framförallt i manuset som tangerar ämnen från filmer som Nausicaä och Prinsessan Mononoke: Den centrala ekologiska infallsvinkeln, en pest som kanske inte är vad den verkar att vara, de många sidorna i konflikten, och den inte självklara uppdelningen mellan goda och onda, där det ”onda” imperiet vill rädda huvudpersonerna och andras liv, medan de ”goda” rebellerna vill döda Van & Yuna.

Med andra ord, det finns många lovande inslag, så därför är det synd att serien är så pass ointressant som den är. Problemen är många, som att samtidigt som det finns en hel del alltför klumpiga info-dumpar där personer förklarar saker för varandra som torde vara självklara för dem så är det också svårt att hänga med i alla svängar som historien tar när vi överöses med namn på länder, folk, växter, djur, utan en chans att naturligt lära oss dem. Det är också svårt att engagera sig i människor som dyker upp lika hastigt som de försvinner; med det relativt sävliga berättartempot finns det alldeles för många personer med som det är avsikten att jag ska bry mig om för att det ska fungera. Den relation som fungerar någorlunda är den mellan Van och Yuna; deras relation är det som i slutänden är det som är bra med serien.

Det finns många fler problem med berättandet, som att hemligheten bakom pesten är uppenbar långt tidigare för läsaren än vad det är meningen; subtila ledtrådar lyser med sin frånvaro. Men tyvärr måste jag också nämna att teckningarna inte heller är något vidare, trots att jag vid första anblicken tyckte de såg lockande ut. De saknar tyngd och emfas med alldeles för slentrianmässiga fysionomier (underskönt vackra människor som är goda, närmast groteska onda diton, och så Van som ser så där mycket manligt härdad ut med sitt prydliga ärr i ansiktet).

Så nä, som serie betraktad är The Deer King inget vidare. Men med det sagt skulle det mycket väl kunna vara en bra roman (eller snarare två som det handlar om), och den film som kom ut häromåret skulle också kunna fungera. Jag får väl ta och prova endera någon dag när jag har tid över 🙂

Kan köpas bl.a. här: (kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Captain Al Cohol

Se Captain Al Cohol berusad krascha sitt rymdskepp på Jorden! Följ honom när han på grund av sitt alkoholmissbruk gång på gång misslyckas med att stoppa slemma skurkar som Billy Vermin och Toolaga the Ravenman! Fascineras över de många taffliga druckna slagsmålen! Lid tillsammans med honom när han inte kan befria den vackra Lois från skurkarnas grepp utan istället måste passivt se på när ridande polisen rycker in! Och förtvivla när han arg och besviken ber henne lämna honom med ett ödesdigert resultat:

Tydligen är galopperande myskoxar ett vanligt problem i Kanada

De fyra numren av tidningen Captain Al Cohol som 1973 gavs ut av ”The Northwest Territories Department of Information for Northwest Territories Department of Social Development” (lite tårta på tårta i det namnet) är ungefär så långt från en bra serie man kan komma, med resultatet att den är mycket fascinerande att läsa. Det handlar om en serie som gavs ut för att försöka informera om faran med alkoholism, främst inriktad på ursprungsbefolkningen, och spriten genomsyrar tidningarna. Det är inte bara huvudpersonen som har problem med sitt drickande utan faktiskt de flesta män som dyker upp i serien, och seriesidorna omväxlas med informationssidor om alkoholism och hur man kan behandla det, glada uppmaningar om hur bra livet blir som icke-alkoholiserad, med mera, allt medan kaptenen slåss, kraschar både sitt rymdskepp och sin snöskoter, och besväras av krånglande superkrafter (som det iallafall skrivs om att han har, även om det är svårt att upptäcka dem) som sällan fungerar som det är tänkt eftersom han druckit för mycket.

Serien är avsedd att vara allvarlig, men det är omöjligt att läsa den som en sådan. Jag är sällan road av ”Så uselt att det blir bra”-exempel, framförallt inte när det som här gäller ett ämne som är så allvarligt som det här, men jag måste erkänna att jag uppskattade den här serien. Formuleringar som den på sidan ovan om ”…the two words nobody likes to hear…S-She’s d-dead!” är svåra att motstå, och detsamma gäller teckningarna med sekvenser som detta kinetiska slagsmål, på sitt sätt mycket realistiskt skildrat:

Jag har mycket svårt att tro att Captain Al Cohol lyckades förbättra situationen för de som läste serien och hade problem med alkoholen, tyvärr; det var (och är fortfarande) ett stort problem i Nordvästterritorierna, och ett mycket större problem än de här fyra tidningarna kunde lösa (här en artikel från New York Times om serien och dess bakgrund från samma år den kom ut). Men resultatet av försöket blev åtminstone fyra extremt besynnerliga tidningar med ett kaotiskt och ofta svårförståeligt manus, tillsammans med amatörmässiga teckningar som ändå på sitt sätt är lyckade i sin primitiva stil.

Tidningarna är tydligen rejält svåra att hitta, men en vänlig själ har scannat alla nummer och lagt upp dem här:
  • Captain Al Cohol (notera att numren är felnumrerade; rätt ordning är 2 → 3 → 1 → 4)

Omoi-san’s Overwhelming Obsession

För att rensa smaklökarna från gårdagens serie tänkte jag skriva några få ord om en annan romantikserie idag, av ett helt annat slag: Toshitaka Yanos Omoi-san’s Overwhelming Obsession. Det är en seinen-serie, dvs inriktad på lite äldre manliga läsare vilket vanligtvis betyder ett mer sofistikerat manus än shōnen-serier, men ärligt talat kan jag inte se det, för det här är en alldeles extremt simpel serie: Huvudpersonen Ryo Karuizawa har länge varit hemligt kär i Miton Omoi, och när han till slut vågar fråga om hon vill bli tillsammans med honom blir han överraskad över hennes entusiastiska accepterande. Faktum är att han blir smått chockskadad över hur entusiastisk hon är, för det visar sig att hon verkligen lever upp till sitt efternamn Omoi = tungt:

Och det här är i princip hela serien; Kapitel på kapitel där Miton är gränslöst entusiastisk när hon omedelbart planerar när de ska gifta sig, vad deras barn ska heta, och så vidare, varpå Ryo funderar på vad han egentligen gett sig in på, men alltid inser att det inte är att hon är kontrollerande på ett negativt sätt (om det nu är möjligt…), hon är bara så innerligt hopplöst helhjärtat kär i honom att han inte kan låta bli att älska henne tillbaka.

Sex volymer består serien av, så givetvis introduceras komplikationer och nya personer för att hålla serien fräsch, som Mitons familj som är lika besatta av Ryo de också (vilket till exempel innebär att mamman ständigt försöker få dem att stanna över natten så att de barn som givetvis ska komma gör det så snart som möjligt), diverse skolkamrater som förundras över förhållandet, bifigurer med sina egna små historier som vi får följa i bakgrunden, och annat smått och gott. Det är med andra ord en mycket typisk manga där ett extremt personlighetsdrag utgör grunden för serien, som sedan byggs på med annat så att det blir åtminstone lite variation. För min del innebär det att de här serierna lever på hur väl serieskaparna lyckas utnyttja det komiska och i hur hög grad personerna i serien förmår engagera mig, och i det här fallet ger jag serien godkänt i betyg. Det är inte någon av de bästa i genren, som Komi Can’t Communicate, men den är smårolig serien igenom, och framförallt Miton är kul att se när hennes överväldigande känslor orsakar kaos i hennes omgivning. De korta kapitlen gör sig nog bäst som trevlig utfyllnad i ett magasin, men jag hann inte tröttna på serien innan den var slut. Och, som sagt, jag behövde läsa en enklare och mer lyckad romantikserie efter If I Could Reach You, och då var Omoi-san’s Overwhelming Obsession snudd på perfekt; mycket enklare än så här blir det inte 😉

De båda huvudpersonerna är mycket blyga när det gäller att fysiskt visa sin obegränsade kärlek till trots, så att de till slut lyckas kyssas är ett mindre mirakel
Kan köpas bl.a. här:

If I Could Reach You

Det är dags för en romantikserie igen, och inte av den lättviktiga sorten, för i tMnRs (seriens skapare har pseudonymen tMnR → genitivformen ser mysko ut) sju volymer långa If I Could Reach You har huvudpersonen Uta stora problem att hantera sina känslor. Hon bor tillsammans med sin storebror Reiichi och dennes fru Kaoru; hon tycker om sin storebror men avgudar Kaoru. Problemet är att känslorna för Kaoru är så starka att hon till slut, motvilligt, måste erkänna för sig själv att dessa inte handlar om det som hon förut trott, någon hon alltid kan lita på när det känns jobbigt, utan någon hon har romantiska känslor för.

Det betyder att förutom skuldkänslorna för att hon inkräktar på deras liv i och med att hon bor hos dem så adderas också de för hennes känslor. Hon försöker skjuta bort dem men det är omärkligt, och i och med att hon insett att hon är kär i Kaoru kan hon inte längre umgås lika otvunget med henne, trots att de känt varandra sedan Uta var mycket liten. Att Kaoru är omedveten om Utas känslor men till varje pris vill få sin älskade lillasyster (som hon betraktar henne som) gör det inte lättare, speciellt inte när Uta börjar dra sig undan vilket Kaoru tolkar som dåligt samvete för att vara i vägen i deras hem. Som när Kaoru efter att de två spenderat en dag i en nöjespark, där Kaoru just gett Uta ett halsband som hon noterat att Uta tyckte var sött:

Det gör förstås bara Uta ännu mer förtvivlad över situationen, och ännu mer bestämd i att hon måste flytta därifrån, för allas skull.

Att skriva mer om serien kommer nog kräva att det blir några rejäla spoilers om vad som sedan händer, så innan jag döljer resten av inlägget bakom en spoiler-tag tänkte jag nämna vad som är lyckat och mindre lyckat i serien, rent allmänt. tMnR lyckas bra med att skilja den ännu inte helt vuxna Uta och hur hon försöker få bukt med sina känslor. Framförallt tycker jag om när skildringen av Uta balanserar mellan att betrakta hennes känslor som ren kärlek eller som en missriktad dyrkan av en närstående person; på grund av avsaknaden av föräldrar är det inte konstigt att Utas känslor är stormiga. Det som inte lyckas så bra är skildringen av Kaoru som det är svårt att förstå att både Reiichi och Uta är så förtjust i. Hon är mest av allt en rätt menlöst gullig person, som så fort det blir mer allvarligt slår ifrån sig; hennes problem att acceptera svårhanterade känslor är tror jag det som ligger bakom seriens titel: Det är förtvivlat svårt att verkligen nå henne, vilket i mitt tycke gör kärleken till henne borde motiveras mer i serien men tyvärr får vi som läsare tji på den punkten. Att Kaoru är värd all kärlek som riktas mot henne är någonting som måste helt enkelt får tas för givet.

Och nu går vi över till mer detaljerad kritik, så
spoilers!

När det först börjar knaka i Kaoru och Reiichis förhållande trodde jag att det skulle visa sig vara ett missförstånd; jag trodde (eller kanske hoppades) att tMnR skulle våga göra serien till någonting mer komplext, där det i mitt tycke uppenbart tveksamma i hela idén med kärleken mellan Kaoru & Uta där Kaoru tagit hand om / tröstat / agerat storasyster för Uta sen den senare var liten skulle få spela en större roll. Men icke, för det visar sig att Reiichi aldrig egentligen älskat Kaoru, åtminstone inte romantiskt, och innan serien är slut har de separerat (jag tänker inte dra in hur Reiichi-förhållandet påverkar det jag skriver härnäst, för han är en så i grunden ointressant person att giftermålets krasch är irrelevant för handlingen). Samtidigt börjar Kaoru ana Utas egentliga känslor, men med sin personlighet vågar hon inte tänka de tankarna fullt ut, tills en dag Uta deklarerar sin kärlek på ett sätt som gör att Kaoru inte längre kan ducka för problemet:

Uta känner lättnad efter att till slut ha sagt vad hon känner, men Kaoru vet inte vad hon ska känna; hon har extremt dåligt samvete över att hon inte tidigare tagit upp det med tanke på sina misstankar, men samtidigt är hon inte säker på vad hon själv egentligen känner för Uta. När Reiichi och Kaoru sen separerar ställs problemet på sin spets: Ska Kaoru våga erkänna att hon kanske känner samma sak?

Här någonstans blev jag riktigt irriterad över serien. Uta är den som uppträder (någorlunda) vuxet här, i och med att hon talat om vad hon verkligen känner men samtidigt är helt medveten om hur fel det är. Hon försöker helt enkelt avsluta det hela för att kunna starta om på nytt. Kaoru däremot fortsätter att vela, som när hon och Reiichi till slut separerar och hon önskar att Uta ska bo kvar hos henne eftersom hon avskyr att leva själv. Hon är avsedd att vara en känslig person men framstår mest av allt som en stor egoist, om än dold bakom en fasad av en snäll och blygsam person.

Men så, precis i slutet, så blev jag på bättre humör igen. När Kaoru till slut ber Uta att bo med henne och att känslorna är besvarade är Uta återigen den vuxna; hon blir förtvivlad över hur orättvis Kaoru är som nu, efter att Utas känslor äntligen börjat läka, så kommer nu Kaoru och river upp dem igen.

Bra tyckte jag! I det följande kapitlet, det sista, hoppar vi framåt i tiden: Kaoru har ett jobb och verkar må bra, medan Uta pluggar på universitetet och har skaffat sig ett nytt liv. Hennes perspektiv på sitt yngre jags känslor har mognat, och här någonstans gillade jag verkligen hur serien verkade sluta: Kaoru som en mer balanserad person, och Uta som en som insett att den hon var var någon som aldrig fått chansen till ett normalt liv, på grund av omständigheterna:

Det matchade också bra hur serien som helhet känts, med det drag av sorgsenhet som funnits och de starka känslorna som inte matchade hur personerna framställdes. Så ett bra slut som räddade en serie med en tvivelaktig kärlekshistoria i centrum.

Varpå tMnR på den sista sidan visar hur Uta kommer hem efter dagens studier och lägenhetsdörren öppnas av någon som är misstänkt lik Kaoru. Argh!! Jag närde ett litet hopp om att det kanske inte var Kaoru ändå, för personens ansikte syns inte, eller att det åtminstone kanske bara var så att de levde tillsammans som goda vänner, men tyvärr såg jag att tMnR också gjort en epilog till serien som inte finns med i de till engelska översatta böckerna men som finns översatt av fans på nätet, och där framgår det med all tänkvärd tydlighet att det är ett kärleksförhållande 🙁

Jag vet att kommersiella hänsyn antagligen gjorde att ett ”lyckligt” slut krävdes, men den här serien hade varit så mycket bättre om den vågat sluta där jag tycker att den borde, dvs innan de sista sidorna i boken (för att inte tala om epilogen). Jag avskyr att det finns så många romantikserier där mycket suspekta relationer skildras som någonting helt normalt, så när den här verkade våga göra någonting annorlunda blev jag glatt överraskad. Men, som sagt, slutomdömet kan inte bli annat än just Argh!!

Kan köpas bl.a. här: (kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Singelmamman

Som utlovas i titeln bjuder Anna Härmälä på en berättelse om en singelmamma, Mia; ingen tid slösas på att presentera fadern som försvinner redan på de första två sidorna:

Som ensamstående förälder blir Mia tvungen att alltid vara den som tar hand om barnet; sjukdom, arbete, och allting annat som pockar på uppmärksamhet måste komma i andra hand. På ytan finns det mycket som påminner om andra serier där relationer och familj står i centrum, som Lilla Berlin, men även om Singelmamman är rolig (ibland väldigt mycket) så finns det en lite allvarligare grundton i serien. Alla krav och förväntningar som omgivningen har, vänner som är både förstående i hur jobbigt det är för Mia och frustrerande när de framställer hennes liv som en tragedi modell större, hur knepigt det är att försöka hitta rätt i dejtingen som nybliven småbarnsförälder. Mycket av serien spenderas tillsammans med Mia och hennes inre monolog där hon ömsom är sig själv, utan att behöva bekymra sig om hur hon uppfattas av andra och därför kan tänka precis vad hon vill om andra, ömsom oroar sig just över hur andra (be)dömer henne.

Det är en bok som jag frestas att ge alldeles för många exempel från eftersom Härmälä är bra på att fånga upp alla olika aspekter på Mias liv, och hon gör det på omväxlande sätt. Än är det enkla ”vanliga” seriesekvenser, än är det trästick à la gamla bibelteckningar, än är det någonting helt annat, så boken igenom varieras formen så att innehållet känns fräscht. Det är kanske inga nya observationer som Härmälä ger oss i sin berättelse om Mias väg från nyligen separerad till att ha skapat sig ett nytt helgjutet liv tillsammans med sitt älskade barn, men hon ger oss dem med humor, allvar, och berättat på ett ovanligt uppfriskande sätt. De flesta andra serier som behandlar liknande ämnen som jag läst/läser brukar inte lägga ner så där värst mycket möda på själva teckningarna som mest finns där för att mediet såklart kräver dem, så därför är det trevligt att se en vardagsrealistisk serie som bemödar sig om det grafiska.

Kan köpas bl.a. här: (kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Number Call / La Ragazza / The Secret of Friendship

När jag i början av året bestämde mig för att jag skulle försöka skriva åtminstone något om alla (avslutade) serier jag läser under året fanns det ett bivillkor: Jag skulle försöka undvika att skriva inlägg som tog upp flera serier, och istället göra ett inlägg / serie. Men det var som sagt ett bivillkor, ingenting som jag tänkte hålla stenhårt på, och idag tänker jag bryta det 🙂 Skälet är att jag läste alla dagens tre serier i ett svep, att de alla har samma tema (dvs kärlek), och att ingen av dem egentligen sticker ut på något sätt. Med andra ord, tre separata inlägg hade nog kunnat bli tjatigt både för mig och för er → jag tar dem i ett svep.

Vad är det då för kärlekshistorier serierna erbjuder?

Number Call (1 volym, skapad av Nagisa Furuya) är đến simplaste av dagens serier där kärleksparet utgörs av Eito & Hachi, två unga män som har det gemensamt att deras namn båda påminner om siffran 8 (Eito → eight, Hachi → åtta på japanska). I början är ingen av dem speciellt intresserad av att lära känna den andra, men slumpen gör att deras vägar möts gång på gång, och deras tankar börjar uppfyllas av funderingar över vem den andra är.

Det här är en serie helt utan förhinder för de två, och gimmicken med deras namn är ungefär allt vi får veta om deras respektive personlighet. Med andra ord är det här en serie helt utan spänning, och inte på ett bra sätt; allt som ens andas komplikation löses upp omedelbart. Jag har läst en serie av Nagisa Furuya innan den här, den överlägset bättre My Summer of You. Den var också lättviktig, men där var personerna så intressanta att det var ett nöje att läsa den, men i ärlighetens namn måste jag säga att ju fler ”extravolymer” av den serien som kommit ut (det kom en ny alldeles nyligen), desto mindre intressant har den blivit. Vad gäller Number Call är den sådär utslätat menlös redan från början, och kvar finns en serie som man kan läsa precis som jag gjorde: Jag hade inget bättre för mig, serien fanns där, och jag hade en halvtimme över. Jag är helt säker på att om några veckor kommer jag inte komma ihåg någonting av den ¯\_(ツ)_/¯

I La Ragazza – Living with Francesca (3 volymer, skapad av Hamita) består kärleksparet av Francesca och Yuji. När Francesca, dottern till en av Yujis mammas vänner, ska bo i Japan medan hon studerar ber mamman Yuji att låta henne bo i Yuji lägenhet. Lätt konfunderad accepterar han, Francesca flyttar in, och den som inte förstår att de två kommer bli ett par efter att ha läst bokstavligen den första sidan gratulerar jag för då kommer man kunna bli överraskad av allting man läser.

Francescas vännina Kaya dyker upp

Plotten kretsar huvudsakligen runt Francescas mer spontana och direkta ”europeiska” personlighet kontrasterad mot Yujis mer försiktiga ”japanska”, där båda två av olika anledningar vägrar erkänna för sig själva att de blivit förälskade. Ta en stor nypa såpopera, en vanlig nypa komedi, en liten nypa allvar, och krydda med saker som Kayas intresse för Yuji, Yujis tvekan om sitt jobb (förut var han en ambitiös målande konstnär, nu tecknar han porrserier), Yujis ex Yuri, med mera, och resultatet blir en godkänd soppa men inte mer än så. Francesca har så gott som ingen personlighet alls, Yuji lite mer men den består mest av ångest över hur han ska kunna vara en bra värd för Francesca, och den intressantaste karaktären är bifiguren Kaya, och det blir i tunnaste laget när det är de två huvudpersonerna vi spenderar mest tid med. Allt som allt, bättre än Number Call men å andra sidan tog det tre gånger så lång tid att läsa den…

Slutligen har vi The Secret of Friendship (1 volym, skriven av Kazune Kawahara, tecknad av Aiji Yamakawa), och här är det faktiskt en vänskapsrelation som står i centrum, den mellan den populära Moe och den betydligt mindre uppseendeväckande Eiko. Eiko vill inte stå i vägen för att Moe skaffar en pojkvän, men eftersom ingen potentiell kandidat kan hantera att Moe kräver att han måste behandla Eiko minst lika bra som han behandlar Moe själv blir det ingenting av det. Givetvis dyker det upp någon som blir mer intresserad av Eiko, och spänningar uppstår mellan alla inblandade.

Det här är helt klart den bästa av dagens serier. Yamakawas mjuka teckningar är finfina, och Kawaharas manus är inte heller det så dumt med sina underliggande spänningar mellan Eiko och Moe och de potentiella pojkvännerna som dyker upp. Serien är kort så det hinner inte hända så mycket, men jag gillar hur det aldrig blir klarlagt vilka känslor de två egentligen har för varandra, och vad som kommer hända i framtiden är omöjligt att gissa. Det handlar inte om något miniatyrmästerverk, och till Kawaharas strålande My Love Story!! är det långt, men efter att ha läst dagens andra serier med dessas oinspirerade handling och generiska teckningar (La Ragazzas teckningar är inte riktigt lika menlösa som Number Calls, men spännande är de inte) så var det här något av en frisk fläkt. Så om man har den där halvtimmen över, lägg den på The Secret of Friendship 🙂

Kan köpas bl.a. här: (kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)