Adèle Blanc-Sec, och lite till

Luc Besson har gjort några fantastiska filmer (Det femte elementet, Leon) och en hög usla, så det är med oroligt intresse jag ser fram mot hans filmatisering av Tardis serie Adèles extraordinära äventyr nu i vår. Kan bli bra, kan bli katastrof, men oavsett resultatet fick det mig att läsa om Tardis serie, något jag inte tror jag gjort sedan Carlsen gav ut de sex första delarna på 80-talet 🙂

Adèle är en serie med glimten i ögat; serien igenom driver Tardi med läsaren och hans/hennes förväntningar. Plotten är absurt komplicerad vilket till och med noteras av personerna i serien; varenda äventyrsberättelsekliché som finns används; när någon dör är oddsen 50-50 att de ska återuppstå med hjälp av någon mystisk maskin; personer försvinner ur handlingen för att några böcker senare dyka upp igen, ofta med ett enormt hämndbegär mot Adèle / gamla kumpaner / mänskligheten i stort. Serien är ett gigantiskt potpurri av gamla epsiodfilmer som Buster Crabbes Blixt Gordon, men med en kvinnlig huvudperson som omväxling. Jag tycker att de första albumen fungerar bäst som humor och äventyrsserie, där det känns som om Tardi trots allt har tänkt igenom handlingen en smula; de senare känns slarviga istället för kaotiska.

Men vad som blir uppenbart när jag läser alla albumen i en följd, tillsammans med två andra album från samma tid, Den ödesdigra resan och Ishavets demon, som både refererar till Adèle-serien och refereras i Adèle, är att Tardi byter inriktning på serien. Vad som började som en humoristisk lek med läsaren har glidit över i en serie som fortfarande inte tar sig själv på större allvar men som ändå har ett budskap: Nationalismens faror och krigets vansinne.

Lucien Brindavoine, huvudperson i Den ödesdigra resan och också huvudrollsinnehavare i några av de senare Adèle-albumen, dras med ut i första världskriget för att mörda för Frankrikes ära, och efter att själv ha sett till att hans arm blir amputerad för att därmed undfly slagfältet spenderar han serien med att dricka och förklara att nationalismen i ohelig allians med kapitalismen bär skulden. Att han sedan väcker Adèle från de döda och tillsammans med henne (nästan) avslöjar en komplott där industrin och maffian planerar att överta världen och leda vägen på 1900-talet sker lite sådär i förbifarten, precis som det mesta som händer i Adèle.

Några ord om teckningarna också. Adèle… och Den ödesdigra resan är tecknade i samma stil, där man ser Tintins inflytande men med rundare pennföring och betydligt mer karikerade männsiskor. En mycket trevlig stil tycker jag, och Rikard på shazam.se liknade den vid Per Åhlin när han skrev om Tardis Just här häromdagen och det kan jag bara hålla med om.

Men den stora upplevelsen visuellt är tveklöst Ishavets demon, en serie som jag måste rekommendera till alla som uppskattar teckningskonst. Historien är mer Jules Vernesk här, med stora likheter med En världsomsegling under havet, men istället för den bittre kapten Nemo har vi här 2 galna vetenskapsmän som i likhet med Nemo vill terrorisera världen. En trevlig historia, absolut, men det är teckningarna som gör den till en upplevelse. Förutom i människoteckningarna som är sig lika överger Tardi här helt Tintin-skolan, och istället är teckningarna gjorda i en stil à la viktorianska illustrationer om vetenskap och natur.

Det är utsökt gjort där varje sida skulle göra sig som en plansch på väggen, utan att därför förlora flytet som krävs för att fungera som en serie. Det här är en bok som jag verkligen skulle vilja se i ett gigantiskt format à la Sunday Press utgåvor; få om några serier ser lika eleganta ut som den här, och att den till stora delar utspelar sig i arktisk miljö där de svartvita strama bilderna passar perfekt till isen och havet gör det bara ännu bättre. Den enda invändningen är att de magnifika teckningarna inte fullt ut matchas av manuset; Ishavets demon har en allvarligare ton än de övriga, men inte tillräckligt för de ödesmättade illustrationerna.

I Danmark ska Faraos Cigarrer ge ut Adèle på nytt, eventuellt ska Fantagraphics göra detsamma i USA i samband med att de ger ut en del annat av Tardi (de smygstartade i somras som jag skrev om då), och Bessons film kommer som sagt i april; den som gillar Tardi har en hel del att se fram mot 🙂