Just Out

Det blir ingen regelrätt recension idag, utan istället tänkte jag skriva lite grann om min fascination för det perfekta ögonblicket i en bok, film, eller serie, som jag kom att tänka på när jag häromdagen återigen läste om Alan Moore & Ian Gibsons The Ballad of Halo Jones. Ögonblicket kan komma närsomhelst, även om det är vanligast i slutet, och ibland är det bokstavligen en ögonblicksscen medan det i andra fall kan vara lite längre.

Det som är utmärkande för dem, för mig, är att oavsett om boken/filmen/serien varit fantastisk eller undermålig dittills, så har resan varit värd det för denna enda scen. Och på något underligt sätt kan det ibland kännas ännu bättre om vägen varit lite knagglig eftersom belöningen blir så mycket större.

Vad som är ett perfekt ögonblick misstänker jag är djupt personligt; det som för mig är någonting som närmast kan beskrivas som ett starkt hugg i hjärtat är kanske för dig bara ytterligare en bra scen bland andra. Här är några exempel som fungerar för mig:

Kiki’s Delivery Service: Det finns flera exempel från Miyazakis filmer, de allra flesta i samband med någon/något som flyger, men i Kiki tänker jag på de två kontrasterande scenerna när hon sätter sig på en kvast för att flyga iväg; första gången i början av filmen är hon omringad av sina påhejande vänner, medan hon andra gången i slutet av filmen är helt ensam.

Nightmare Before Christmas: Ett typiskt exempel på en inte helt lyckad film, men huvudpersonernas möte på klippan gör filmen omistlig.

Jack of Shadows: En roman av Roger Zelazny som är bra hela vägen, men det är den bokstavligen sista meningen i boken som verkligen lyfter den.

Upon the Dull Earth: En novell av Philip K. Dick, som har skrivit flera noveller som passar in här men det är den här, med dess oroväckande religiösa grund som gjort starkast intryck på mig.

Lone Wolf & Cub: En mycket bra serie, men återigen är det slutet som tillför det där lilla extra som gör den till en sann klassiker, men för att få ut allt som slutet ger måste du först läsa de närmare 9000 sidorna som föregår slutet. Det vill säga, utan att läsa allting får du inte ut i närheten av lika mycket som den som gjort det.

Kanske är det lite klarare nu vad jag talar om, kanske inte, men det är viktigt att förstå att det inte nödvändigtvis är den bästa boken som har den bästa scenen; som sagt kan en scen ibland lysa klarare just för att den inte föregåtts av den ena briljanta scenen efter den andra.

Och nu är jag slutligen framme vid Halo Jones, och det är säkert uppenbart vad jag tycker om den: Jag kan inte på något sätt säga att det är Alan Moores bästa serie, för det är det definitivt inte, men den har ett slut som är så perfekt att det faktiskt gör lite ont i mig när jag tänker på det.

Den är bland de tidigaste längre serier som han skrivit, och den publicerades ursprungligen i 2000 AD, hemvist för bland andra Judge Dredd, och det märks att det är en författare som ännu inte hittat sin stil.

Den första delen påminner lite om tidiga Love & Rockets, tecknat i en mycket plottrig, brittisk stil, och historien går än hit, än dit. Men det finns ändå spår av vad som komma skall; språket som talas och den trots allt realistiska världen som skildras är, tillsammans med humorn, det som gör den läsvärd (om än med näppe; utan del två och tre skulle den här knappast läsas idag).

Den andra delen, som tar steget från den förgiftade jorden ut i rymden, är på en del sätt bättre och på en del sätt sämre än den första. Manuset är mer drivet och sammanhållet, vilket är ett plus, men handlingen i sig är egentligen mindre intressant när vi inte längre får se den myllrande miljön på jorden. Dessutom märks det att redaktionen krävde att det skulle vara mer action; de var inte helt förtjusta i att den första delen i princip skildrade en enda lång shoppingtur.

Men den tredje delen lyfter sig långt över de förra; här får man äntligen se vad Moore kan när det villl sig. Det börjar inte alls dåligt, med en skildring av framtidskriget som har tydliga paralleller till både Haldemans The Forever War och Vietnamkriget, trots att det är rätt så gott om klichéer (men å andra sidan är det få författare som kan utnyttja klichéer så bra som Moore kunde), men det är i de allra sista två kapitlen som serien blommar ut: Teckningarna blir betydligt bättre (fortfarande plottriga i designen, men en del av personteckningarna är alldeles utmärkta), och Moores ord är nära fulländningen. Slutet är förstås magnifikt, och jag hoppas verkligen att Moore aldrig kommer överens med den ursprungliga utgivaren om rättigheterna eftersom han sagt att han i så fall inte har något emot att skriva en fortsättning; med tanke på Moores produktion det sista decenniet skulle det knappast sluta lyckligt.

Det är egentligen en ovanlig serie för Moore eftersom den är fullständigt gravallvarlig, och inte på något sätt är subversiv visavi sin genre (science fiction); i de flesta av hans andra större genreverk, som Watchmen och Miracleman, verkar han inom genren samtidigt som han också undergräver den, men här saknas den sidan helt.

Jag måste återigen säga att jag vet att det inte är hans bästa serie enligt mer objektiva mått, men för mig överträffas Halo Jones slut inte av någonting annat han skrivit (och det enda som kanske matchar det är slutet på Miracleman), om jag ser till den emotionella kraften. Och ja, jag vet att en del saker här låter som överord, men vad ska jag göra när de känns så perfekta som de gör för mig…

Nästa gång: En vanlig, kortare recension (tror jag!).