En fjärran spegel: Red Snow

De senaste åren har det börjat sippra fram en del manga av det mer esoteriska slaget i USA: Framförallt Tezukas äldre serier, men även en del andra äldre serier, företrädesvis av gekiga-typen, manga avsedd för en vuxnare publik. Tack vare det har vi fått läsa Tatsumis äldre serier (och även hans excellenta självbiografi A Drifting Life förra året) och annat smått och gott.

Drawn & Quarterly ligger bakom Tatsumi-utgivningen men också böcker som Red Colored Elegy av Hayashi. Strax innan jul gav de ut Red Snow av Susumu Katsumata, en samling med kortare historier som skildrar det japanska livet på landsbygden innan det moderna Japan grundats.

Red Snow är en bok som jag förtvivlat gärna skulle vilja tycka om, men det går bara inte.  Jag vill tycka om den för att teckningarna är charmerande och jag tycker upplägget är intressant med små korta inblickar i japanskt vardagsliv på landet. Katsumata är också bra på att få till flytet i serierutorna, och det är rent grafiskt sett lättläst i positiv bemärkelse.

Det boken faller på är tyvärr berättelserna i sig. De skildrar människor som utför sina dagliga rutiner: Munken som går runt i byarna och tigger; ölbryggaren som smugglar mäsk till sin älskade; pojken som retar grannflickan. Problemet är att de är intill obegriplighet menlösa. Ibland kan det fungera bra med att bara ge korta ögonblicksbilder för att därigenom driva fram en ännu starkare närvarokänsla, men här lyckas inte Katsumata med det. Jag läser historia efter historia, och så fort jag vänt blad har jag glömt vad som hände på sidan innan.

Ett problem kan definitivt vara att jag helt simpelt inte förstår vad meningen med serierna är; att det finns en kulturell bakgrund som jag saknar. Då och då känns det som om det är precis det som är problemet, och att om jag bara förstod symbolerna och replikerna på rätt sätt så skulle det genast kännas bättre. Men så tänker jag på andra japanska serier och böcker jag läst där det inte varit något problem eftersom det ändå framgått vid en koncentrerad läsning vad som pågår bakom kulisserna, så även om det är detta som är problemet så misslyckas Katsumata med det som andra japanska författare lyckas med.

Ta till exempel Yoshiharu Tsuges klassiska korta serie Red Flower. I Red Snows efterord nämns den som en inspiration för Katsumata, så jag tog och läste om den för att se hur den stod sig i jämförelse (RAW översatte den redan på 80-talet i en bilaga till tidningen). Det var länge sedan jag läste den så jag hade glömt det mesta. Den var onekligen mycket lik Katsumatas serier, men Tsuge lyckas bryta vallen mellan mig som svensk läsare år 2010 och honom som japansk mangaskapare årtionden tidigare. För att förstå serien som inte precis skriver läsaren på näsan vad den handlar om måste jag definitivt koncentrera mig, men gör jag det fungerar det. Men med Katsumata når jag aldrig den förståelsen.

Så slutomdömet blir: Inte ointressant, men mer för att det ger mig möjligheten att bredda min insikt i japanska serier än för läsvärdet som sådant. Några historier är givetvis lite bättre än de andra, och speciellt titelhistorien Red Snow lyckas nästan engagera mig, men bara nästan. För den som vill läsa vardagsrealistisk manga finns det bättre alternativ, som Tatsumis eller varför inte leta upp den nämna RAW-tidningen med Red Flower.

PS. En sak till som bidrog till att jag blev lite irriterad på Katsumata var att han ibland kom obehagligt nära Hwas The Color of…-serie; det gjorde inte att jag blev vänligare ställd till Katsumata, dock utan hans egen förskyllan. Likheterna är inte bara i manus och teckningar (men Katsumata är bättre än Hwa i båda fallen), utan också i att båda har pinsamt usla efterord. I fallet Red Snow är intervjun med Katsumata helt OK, men artikeln om honom är mer än lovligt usel. Översättningen till engelska verkar inte vara korrekturläst, och det förekommer t o m referenser till typ Se bild 6, men bilderna saknas. Innehållet är förresten också mycket ointressant. DS.