97 år sedan: Baron Bean

Den moderna serien (dvs serier från det man började se dem som en speciell konstform, uteslutande Hogarth o dyl) börjar bli gammal. Dagens serie Baron Bean är inte riktigt ett århundrade gammal, men 97 år är inte fy skam! Och med så många år på nacken kan man med gott samvete börja utnämna en del serier till äkta klassiker; för egen del känns det lite löjligt att prata om klassiker som bara är några decennier gamla eftersom det är oerhört svårt att avgöra vad som kommer överleva i långa loppet 🙂

Men Baron Bean är knappast en av dessa äkta klassiker. Visst är den rätt kul och jag gillar definitivt teckningarna, men mer än så är det inte. Den stora behållningen är istället just det historiska värdet: Samtidigt som Baron Bean gick också Herrimans serie Krazy Kat, och större serieklassiker än den finns inte. Eftersom jag älskar Krazy Kat var jag såklart nyfiken på baronen också, så en uppskattande nick skickar jag till förlaget IDW som står bakom den här samlingen med det första årets strippar i en charmig men besynnerlig utgåva (boken har en stripp/sida så resultatet är en tjock, bred men alls inte hög produkt).

Baronen är en typisk dagdrivare; han har ingen synlig inkomstkälla men på något sätt får han ändå mat varje dag, även om han ibland behöver bluffa till sig den. Pengar snor han från sin vän Grimes eller lurar till sig från sin fru, som tillsammans med Grimes fru är de mer jordnära personerna.

Det märks att Herriman inte riktigt vet vad han ska ta sig till med serien. I början är baronen ensam men efter ett kort tag dyker Grimes upp, och deras respektive fruar dyker lika plötsligt upp efter ett halvår varpå baronen+Grimes utan förklaring plötsligt har varsitt hus och hem, från att tidigare ha verkat ha varit närmast luffare. Tjänstefolk har de också råd med (givetvis av diverse etniciteter som inte precis skildras politiskt korrekt, trots Herrimans egen härkomst), så ursprungsidén med en moraliskt flexibel fattiglapp med en självuppfunnen flådig titel är puts väck.

För humorn spelar förändringarna i serien egentligen ingen roll. Rakt igenom är den bäst när den är som mest absurd och helt glatt struntar i realismen, medan den är som tristast när den mest påminner om Agust & Lotta i Amerika. Teckningarna förändrar sig däremot inte alls för Herriman var redan när serien började en driven tecknare. Fast jag måste säga att när i en sekvens en kvinna dyker upp som ska vara en sexbomb ser hon ganska besynnerlig ut:

Som sagt är Baron Bean småputtrig och ibland även bättre än så, men det spelar ingen roll: När jag läser serien blir jag mest frustrerad över hur miljöerna begränsar vad Herriman kan göra. Jag vet ju hur mycket bättre det blir när han helt släpper alla anspråk på realismen och bara svävar iväg över Coconino Countys öken.