Jamen äntligen fick Fabien Vehlmann till en fullträff! Efter en mängd Spirou-album, smånoveller om kriminell brittisk överklass, en fransk monsterjagande markis, hemskheter i sagoskogen, samarbete med Jason, och häromsistens en svartsynt efter katastrofen-serie, alla serier som haft sin poänger och varierat från helt OK till bra så kan jag till slut reservationslöst rekommendera en serie av honom: Last Days of an Immortal, med teckningar av Gwen de Bonneval (manusansvarig för William and the Lost Spirit).
LDofI är en cerebral science fiction-serie om ungefär 150 sidor, utgiven på förlaget Archaia. Elijah är en filosofi-polis vars uppdrag går ut på att försöka medla mellan och förstå sig på alla de förunderliga utomjordiska raserna som finns i universum. Uppdragen kan variera från rättframma av typen ”Varför dödade X Y?” till mer esoteriska där uppdragen är oerhört vagt formulerade eftersom ingen ännu ens förstår om varelserna ifråga är intelligenta och varför de i så fall betett/beter sig som de gör.
Det centrala uppdraget i boken är ett av de senare slagen där två eventuellt intelligenta raser på en planet ser ut att vara på kollisionskurs. Elijah ger sig i kast med uppdraget som efterhand slukar mer och mer av hans uppmärksamhet, i så hög grad att alla Elijah samarbetar; människor kan nämligen backa upp sig själva och backuperna, kallade ekon, har fristående liv och kroppar så vid behov kan flera versioner av samma individ finnas till samtidigt.
Därav titelns referens till odödlighet för med kontinuerliga backuper finns det ingen begränsing för livslängden. Vad titelns sista dagar anbelangar handlar de om ett filosofiskt dilemma för Elijah själv: Nackdelen med att använda ekon är att när ett eko införlivas med originalet så får visserligen den individ som finns kvar tillgång till bådas minnen av vad de gjort när de var fristående, men tyvärr försvinner också en del gamla minnen. Så för Elijah är frågeställningen om garantin om odödlighet egentligen är värd det, med tanke på priset.
Det är en ytterst lågmäld serie som framför sin historia utan yviga gester och där det mesta av handlingen skildras via dialoger och resonemang mellan Elijah och kollegor, Elijah och svårförståeliga icke-människor, och givetvis mellan Elijah och Elijah. Det som Vehlmann lyckas så bra med här är skildringen av varelser så fjärran från oss; inte bara utomjordingarna utan även människorna tänker och resonerar drastiskt annorlunda i och med det samhälle som är möjligt tack vare ekona och annan teknologi.
Med andra ord är LDoaI alldeles excellent science fiction, science fiction av det slag som intresserar sig för hur teknologi förändrar människorna, och hur andra tankemönster än de mänskliga kan vara konstruerade. Att Vehlmann också lyckats skapa en komplex huvudperson, både känslomässigt och intellektuellt, gör bara serien ännu bättre.
Sen är också Gwen de Bonnevals bidrag utmärkt, utfört i gråskala och med mycket avskalade och ibland nästan schematiska teckningar. Känslan när jag ser teckningarna är desamma som när jag läser texten: Det här handlar om ett intellektuellt dilemma som trots Elijahs starka känslor ändå hanteras på ett svalt och kalkylerande sätt.
Last Days of an Immortal var en riktigt stor positiv överraskning för min del. Jag hade vant mig vid att Vehlmann var en kompetent manusförfattare som alltid var värd att läsa men inte mycket mer än så. Men här har han som sagt lyckats till 100%; det är en serie jag kommer minnas. Inte för att förringa de Bonnevals insats, hennes teckningar har definitivt en stor del seriens känsla, men det var Vehlmann som stod för det rejält oväntade här 🙂
PS. Jupp, Elijah ser ut som Jean-Luc Picard; inte bara på grund av (bristen på) frisyr, men också för att hans kläder ser ut som precis de slags trikåer som alla i Starfleet verkar älska att klä sig i. Och inga protester från mig, Picards utstrålning är ju också känslomänniskan med ett lite kyligt yttre. Plus att han såklart är den bästa Star Trek-kaptenen! DS.
Simon säger 
En reaktion till “Last Days of an Immortal”