Jag har tidigare bara stött på spanske José Luis Munuera som ren tecknare, närmare bestämt i samband med de fyra Spirou-album han tecknade till Jean-David Morvans manus. Jag tyckte faktiskt ganska bra om dem, men de flesta fans höll inte med och andra tog över serien (och gjorde ärligt talat ett bättre jobb med den). I och med Europe Comics överflödande översättning av serier till engelska i digitalt format poppade en serie upp där han också stod för manuset och jag gav den en chans: The Campbells.
Titulär-familjen visar sig bestå av pappa Campbell, en före detta ryktbar sjörövarkapten som efter sin hustrus död dragit sig tillbaka till en söderhavsö tillsammans med sina döttrar Itaca (tonåring) och Genova (betydligt yngre). Till att börja med framstår serien som en typisk underhållande europeisk komediserie berättad i korta kapitel om några sidor. För den som läst serier som Dad eller kanske ännu mer Sisters (där för övrigt de två systrarnas relation påminner mycket om Itaca och Genovas) är de inga större överraskningar: Snärtigt berättat i lika snärtigt tecknad stil, men utan större ambitioner än att roa för stunden.
Och det räcker ganska långt, men efter ett tag visar sig The Campbells ha mer i verktygslådan än komik. Campbells äldre bror som går under namnet kapten Inferno presenteras, även han sjörövarkapten men med en betydligt mer cynisk världsbild än bror sin. I de fem böckerna vävs sedan historien samman, med tillbakablickar på vad som egentligen hände mellan bröderna, flickornas mor, och andra karaktärer, samtidigt som de kapitel som utspelar sig i nutid också obönhörligen färdas mot den slutgiltiga uppgörelsen.
Jag måste ärligt säga att jag tycker Munuera lyckas fantastiskt bra med att blanda allvarliga kapitel med rent humoristiska. Rytmen mellan komedi och drama är nästan perfekt, och jag var aldrig ens nära att känna mig frustrerad över att inte få veta mer om bakgrunden. Munuera pytsar ut informationen precis när den behövs, och de lättsammare avsnitten behövs; hans känsla för humor är föga originellt och ibland lite irriterande gammeldags, men det fungerar, och framförallt fungerar det som omväxling till de melodramatiska delarna.
För visst är det i grunden en melodram som presenteras, men det görs väldigt bra! Det är genuint svårt att förutse exakt vad som kommer hända och vad som har hänt; de korta kapitlen är fristående men Munuera har uppenbart också tänkt på albumpubliceringen eftersom de mest avgörande och överraskande kapitlen är de avslutande i varje bok. Så klassiska cliffhangers i en klassiskt berättad sjörövarhistoria; inte illa!
Allt som allt blev jag förvånad över hur bra jag tyckte om The Campbells, och för varje album blev jag mer och mer nöjd. Så inför avslutningen var jag orolig för att den inte skulle lyckas knyta ihop berättelsen på ett tillfredsställande sätt, men till och med landningen sattes som den skulle. Så lustigt nog är det manuset som är det allra bästa med serien, trots att Munuera kanske är mest känd som tecknare. Visst tecknar han bra, speciellt de fartigare delarna och växlingen mellan humor och allvar, men det jag tycker han lyckas allra bäst med är tempot, hur han bit för bit lägger pusslet med familjen Campbells öden och äventyr så att jag hela tiden är nyfiken på vad som komma skall.
- The Campbells (digitalt)
Simon säger 
En reaktion till “The Campbells: En sjörövarkaptens-änkling och hans döttrar”