New York Times, igen: George Sprott

13 augusti, 2009 at 23:52 (Serier) (, , )

För några veckor sedan skrev jag om Jasons bok Low Moon, där titelhistorien hade publicerats som följetong i New York Times, och nu är det dags för ytterligare en serie med samma ursprung, Seths George Sprott (1894-1975). Ursprungsversionen går att läsa på nätet, men Seth har lagt till en hel del nytt material. Dessutom är boken mycket smakfullt designad i stort format; bokens utformning och även dess grafiska stil inuti gör att det närmast känns som om Chris Ware har varit i farten igen.

Vad gäller serien i sig så är det omöjligt att undvika jämförelser med Seths tidigare bok Wimbledon Green. Liksom den är George Sprott en fejkad biografisk historia; i WG handlar det om en mystisk och bisarr seriesamlare, i GS om en lokal talkshow-värd med de norra kanadensiska vildmarkerna som favoritämne. De är också lika i sin collage-liknande berättarmetod med kast mellan olika tidpunkter, intervjuer med personer som känt huvudpersonen, och så vidare. Så den som läst WG vet ungefär vad som väntar här.

Men det finns också stora skillnader, framförallt i den grundläggande tonen. George Sprott är en allvarlig historia om livet, döden, och hur man tar tillvara på tiden däremellan. Det finns humoristiska inslag (huvudsakligen genom den lätt förvirrade författaren som då och då kommenterar serien han själv håller på att berätta), men det är bara grädden på moset. Seths favorittema, hur man förhåller sig till minnen och händelser som redan passerat förbi, är närvarande i varje ruta; till och med den grafiska stilen och pappersfärgen indikerar när det som skildras hände för länge sedan och närmast är enbart ett opålitligt minne, vilket gör att tidsaspekten ständigt gör sig påmind.

Som alltid med Seth är teckningarna utsökta, och växlingarna i stil och berättarteknik fungerar ypperligt; jag tror inte att Seth någonsin varit lika framgångsrikt varierande som här förut. Efter att ha läst GS känns det lite trist att veta att han fortsätter med sin långa, ännu ej avslutade serie Clyde Fans; även om manuset är bra är illustrationerna inte tillnärmelsevis lika omväxlande som här.

Var George Sprott en lycklig man, eller var han en Charles Foster Kanes like med ett på ytan framgångsrikt liv med ryktbarhet och kvinnotycke medan han egentligen bara varit lycklig när han i yngre dagar besökte isvidderna i norr? Eller var även det bara en image han odlade för att framstå som mer intressant? Seth ger inga tydliga svar utan lämnar frågorna öppna; istället skildrar han en människas liv från alla möjliga vinklar, och låter läsaren själv svara, om han/hon så önskar. En av årets bästa serier, utan tvekan; härnäst ska jag (äntligen) läsa Asterios Polyp och vi får se om den kan leva upp till förväntningarna, den med.

About these ads

6 kommentarer

  1. Wilson « Simon säger said,

    […] första bok i genren, Wimbledon Green, var bra, men hans bok från förra året, George Sprott, var mästerlig och en av det årets absolut bästa böcker. Det är också svårt att ignorera Chris Ware och hans […]

  2. Serietidningens död: Palookaville « Simon säger said,

    […] av följetongen Clyde Fans, en lång artikel om Seths panoramastad Dominion City (där bland annat George Sprott utspelas), diverse skisser, och en avslutande självbiografisk serie om hur Seth deltar i en […]

  3. Serietidningens död: Palookaville « Serienytt.se said,

    […] av följetongen Clyde Fans, en lång artikel om Seths panoramastad Dominion City (där bland annat George Sprott utspelas), diverse skisser, och en avslutande självbiografisk serie om hur Seth deltar i en […]

  4. Mister Wonderful « Simon säger said,

    […] taget får göra en följetong på söndagarna. Förut har jag skrivit om Jasons Low Moon och Seths Jason Sprott, både med otvivelaktiga kvalitéer, och nu är det Daniel Clowes tur att försöka med Mister […]

  5. Mister Wonderful • Serienytt.se said,

    […] taget får göra en följetong på söndagarna. Förut har jag skrivit om Jasons Low Moon och Seths Jason Sprott, både med otvivelaktiga kvalitéer, och nu är det Daniel Clowes tur att försöka med Mister […]

  6. Seth fabulerar vidare: The Great Northern Brotherhood of Canadian Cartoonists « Simon säger said,

    […] skulle vilja var sanna. I It’s a Good Life, If You Don’t Weaken, Wimbledon Green och George Sprott handlade det om påhittade biografier över icke-existerande män, men i den nya The Great Northern […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 180 andra följare