Fritzs filmer: The Troublemaker & Chance in Hell

Jag har nästan slutat läsa bröderna Hernandez serier. Det är inte ett medvetet beslut utan det beror mest på att jag inte längre har en susning om vilka serier de gör som är nya, och vilka som ingår i längre berättelser. Utgivningen är helt enkelt ett gigantiskt clusterfuck med utgåvor som samlar serierna på olika sätt, och i gammal ond Fantagraphics-anda med ett flertal försök till kompletta utgåvor som alla övergetts innan de är klara. Jag tror att det här är den enda gången som jag har gett upp att läsa någonting enbart på grund av logistiska skäl; med tanke på att jag ibland köper samma serier i nya, bättre utgåvor är detta ett underbetgy som heter duga för Fantagraphics.

Och efter den avvikningen som jag bara var tvungen att få ur mig så tänkte jag skriva lite om några böcker av Beto som (ännu) inte har blivit indragna i utgivningshärvan…

Empress

För några år sedan gav Beto ut boken Chance in Hell, en mycket dystopisk berättelse om Empress, en flicka/kvinna som lever i en värld där allt är elände: Som liten flicka bor hon på en sophög där hon regelbundet blir våldtagen av alla män i närheten; som lite äldre flicka har hon blivit upplockad av en poet som konstigt nog inte våldtar henne men å andra sidan är en flitig gäst hos de prostituerade, som också är Empress bästa vänner; som vuxen är hon föga förvånande helt emotionellt likgiltig för de som på ytan borde stå henne nära.

Tjo och tjim hela dagen, med andra ord. Det är inte dåligt, men det är samtidigt inte så värst intressant heller; den överväldigande känslan är att Beto går på tomgång här och bara pliktskyldigt berättar en historia. Det som saknas är en djupare emotionell investering för oavsett hur illa Empress behandlas är det ändå ingenting som berör mig; en lösryckt scen följer på en annan, och scenerna blir aldrig till en helhet. Betos förtjusning i mysticism och sex finns här bara med i sin allra mest råa och opersonliga variant, och jag har alltid föredragit Beto när han visar sin varmare sida. Pessimistiska och svartsynta författare finns det gott om, men det är betydligt svårare att hitta en duktig författare som också kan få de ljusare sidorna att fungera. Jag menar inte att Beto enbart ska skriva löjligt naiva positiva serier, men en klick av det behövs för att det ska bli så bra som det kan bli.

Men så i slutet av förra året kom The Troublemakers ut, en bok i samma format och utförande som Chance in Hell, och det hela klarnar en smula. Både för att The Troublemakers är en bättre bok än Chance in Hell, men också för att Beto nu förklarar att de både, plus en till ytterligare volym som är på väg, egentligen inte är några vanliga serier utan istället serieversioner av de filmer som Fritz, kusin till Luba från Palomar, spelade in när hon jobbade i filmbranschen. De lösryckta scenerna i CiH får alltså sin förklaring, och också det faktum att Fritz syns till i båda böckerna. CiH blir kanske inte en bättre serie, men det faktum att den sätts in i ett sammanhang gör åtminstone att den inte längre känns som en lika meningslös bok utan den blir en del av Fritz historia istället (som jag inte har så bra koll på som jag borde, tack så himla mycket #€%#/&%€ Fantagraphics!).

The Troublemakers visar sig vara en thriller med drag av exploitation-filmer. Alla försöker bedra alla i den här svarta komedin, och vem som ska vinna/överleva är omöjligt att gissa. Karaktärerna är inte de mest tredimensionella, men här är det utan tvekan plotten som är det viktigaste, och Beto lyckas bra med att hålla spänningen uppe. Dessutom har TT det som CiH saknade: Ett hjärta. Det är inte en av Betos allra bästa serier, men det är utan tvekan bra underhållning som jag inte ens hade haft något emot att se på bio 😉

Vi får väl se hur den tredje boken, Love from the Shadows, klarar sig innan det går att sätta ett slutbetyg på Betos filmiska serier, men just nu ser det ut som om de kommer att bli ungefär som tänkt misstänker jag: En intressant förströelse för den som vill läsa lite mer om Fritz.

PS. Bara så ni vet: Omslagen är fruktansvärt fula. Antagligen tänker sig den ansvarige Rick Altergott att de ska vara pastischer på halvdana filmaffischer, men resultatet är förskräckande. Fantagraphics borde ha anlitat någon annan, och jag vet faktiskt åtminstone en person som vägrat köpa boken bara på grund av omslaget… DS.