Echo

Mangaläsaren är till 100% ansvarig för att dagen post existerar efter recensionen av Terry Moores nya serie Rachel Rising. Själv hade jag inte läst Moore på många år efter att ha tröttnat på hans Strangers in Paradise ganska snabbt; en visserligen gullig men ändå alldeles för klyschig serie av någon med akut Tidiga Locas-serier-komplex. Men den här zombieserien både lät och såg mycket intressantare ut, och det visade sig att den också var det när jag läste de nummer som kommit ut hittills (5 st). Sen nämnde Momiji Moores serie Echo i en kommentar, så då var det bara att leta upp den också. Ergo, dagens inlägg!

Så, Echo: 30 svartvita nummer om ett forskningsprojekt som går alldeles fel. Eller alldeles rätt, beroende på hur man ser på det. Forskaren, Annie Trotter, dör redan i första numret när ett av resultaten av hennes forskning ska testas på riktigt. Julie Martin, ett av två vittnen, blir efter olyckan täckt av explosionens rester, och det visar sig att Annies (jag tänker för en gångs skull använda personernas förnamn när jag pratar om dem; serien handlar mestadels om personerna ifråga snarare än om det som pågår omkring dem, så efternamn låter fel) upptäckter kommit mycket längre än man trott: Julie börjar förändras, och när det militära komplexet börjar ana vad som pågår tar de upp jakten på henne.

En blandning av superhjältar, hi-tech, och dessutom religion, allt presenterat av Moore i mycket eleganta teckningar, utmärkt känsla i personteckningarna, och en stark historia (som kanske får lite för bråttom mot slutet, ska erkännas). Det här är på alla sätt bättre än vad jag kommer ihåg av Strangers in Paradise: De kvinnliga karaktärerna är definitivt egna individer (Moores manliga karaktärer är precis som jag kommer ihåg det betydligt plattare och egentligen irrelevanta för handlingen), teckningarna är mycket mer varierade och självsäkra än i den tidigare serien, och handlingen drog.inte.ut.på.allting.till.förbannelse. Det här är kort sagt en mycket bra serie, och med en alldeles lagom längd om ca 600 sidor (köp samlingen med hela serien; $40 jämfört med $96 om man köper de sex kortare albumen). Dessutom tror jag att de allra flesta serieläsarna kan tycka om den; den har lite av varje för de flesta sortens läsare 🙂

Men det finns en del småskavanker som jag inte kan låta bli att nämna. Det är definitivt ingenting som ska avskräcka från att läsa boken, men om det finns fler som liksom jag var måttligt imponerade av Strangers in Paradise så skulle jag vilja säga att en del av svagheterna som fanns där också finns i Echo, men nu har allting annat blivit så mycket bättre att det inte besvärar mig på samma sätt.

Först och främst så är Moore fortfarande lite väl förtjust i cheesecake. De kvinnliga huvudpersonerna (som sagt vanligt i Moores serier) har en förunderlig förmåga att behöva byta kläder, prata om sina bröst, osv. Och det känns inte som naturliga inslag som beror på att huvudpersonerna är kvinnor, utan det är alldeles uppenbart att de är till för att kittla en smula. Ingenting avklätt (cheesecake, som sagt), men att den superhjältekostym (om man kan kalla den för det) som Julie bär är både avslöjande och suggestiv är inte precis en slump.

Sen har han också ett litet tic som tecknare jag ibland hänger upp mig på: Kvinnornas näsor, sedda framifrån/snett framifrån, är alla små, mycket gulliga, och identiska, oavsett hur de ser ut i profil. Det gör egentligen ingenting, men tillsammans med pinupkaraktären kan jag inte låta bli att då och då irritera mig över att en serie som medvetet har starka kvinnliga huvudrollsinnehavare ändå inte kan låta bli att med jämna mellanrum göra dem alldeles för gulliga. Moore är bra på att teckna charmigt och han har humor vilket är någonting jag gillar, men det känns ibland lite övermäktigt sött i teckningarna.

Men som sagt, det här är faktiskt inte någonting som stoppade mig från att gilla serien; det dök bara upp som ett litet smågnagande i bakhuvudet ibland 😉 I det stora hela är det en alldeles utmärkt serie, och av ett slag som det behövs fler av: En tjock bok man kan sticka i händerna på nästan vem som helst, som bra underhållning. Bravo!