I Hate London

Vad gör man som ung om man vill jobba som illustratör men det verkar saknas möjligheter till det där man bor? Tja, en sak man kan göra är att dra till London, och det är vad Yvette Gustafsson gjorde år 2006. Hur det gick? Seriens framsida ger kanske en liten hint:

Men riktigt så illa som titeln antyder går det inte: Hon får en hel del vänner på det hostel där hon bor större delen av tiden, en australiensisk pojkvän, och några jobb också (dock inte som illustratör). Så på ytan går det egentligen ganska bra; inte precis som tänkt, men inte alltför illa.

Fast någonting saknas, och det som saknas är känslan av att vara hemma, att man är där det känns rätt. Visst är det kul med alla möjligheter som finns i en storstad som London, allt man kan göra och se, och alla intressanta människor som man kan träffa, men om den där trygghetskänslan saknas räcker inte det för du ska må bra om du bor där.

I I Hate London blir det uppenbart när huvudpersonen kommer tillbaka till London efter en snabbvisit hemma i Sverige:

Det är lite som när det första kärleksruset försvinner: I början är allt kul och speciellt, men det är när vardagen inträder som det visar sig om ett förhållande kommer hålla. Och det gör det inte för Yvette Gustafsson och London, så när en chans dyker upp till att jobba med serier/illustrationer som hon kan jobba med från Sverige (för tidningen Nemi) tvekar hon aldrig, och lämnar London närmast i ett lyckorus.

I Hate London fångar bra den där känslan av att känna sig hemlös trots att allt borde vara bra; en stad som London borde ju vem som helst vara glad över att få bo i, framförallt när man är ung, eller hur? Men så enkelt är det inte och jag förstår precis hur det kan kännas efter att ha arbetat & bott i New York ett år: Jag älskar visserligen staden och känner mig fortfarande hemma i den varje gång jag är där (så även om jag kunde teckna kommer jag inte göra en serie som heter I Hate New York) men i längden behövde jag ändå bo närmare min familj och mina vänner -> tillbaka till Stockholm.

Sen är det nog inte heller så att Yvette Gustafsson hatar London för jag får snarast intrycket att det inte var staden i sig som var problemet utan mer att det just då, i den perioden av hennes liv, fanns annat som visade sig vara viktigare. Men det betyder så klart inte att det var fel att åka: Chansningar som hennes behöver man göra, och om de inte visar sig leda dit man trodde vet man iallafall efteråt mer om sig själv och vem man är. Så allt som allt, erfarenheter behövs, och om man aldrig tar några risker brukar det bli ont om dem.

I Hate London är ett till i raden av vad jag närmast skulle kalla proffs-fanzine (dvs, längre och med större ambitioner än ett vanligt fanzine) som jag läst och gillat i höst, efter Jag är frälsaren och Necronomicon i Uppsala. En trevlig trend 🙂

Som avslutning kan jag tipsa om att för den som är intresserad är det releasefest för I Hate London nu på lördag 14 november (i Göteborg så tyvärr kan jag inte gå) och den är också till för Stef Gaines bok Björnen & Prinsen som kom ut i våras men som får officiellt releaseparty nu. Jag skrev några ord om den redan då och jag passade på att läsa om den nu igen och det är fortfarande en alldeles förträfflig bok om ett vänskapsförhållande som havererar när de två hamnar i säng men med väldigt olika förväntningar på vad det innebär. Jag erkänner: När jag läste den nu blev jag nog lite mer irriterad på Prinsen än förra gången. Inte för att han är mer skyldig till att det går fel (ingen av dem är skyldig, det blir bara fel), men för att han blir så elak när han är ledsen. Men, som sagt, det är ingen bok om vem som har fel, utan en om hur det kan gå fel trots att båda tycker så bra om den andra.