Vimmelgrind 4 – Gränslösa

En av de absolut trevligaste serieöverraskningarna i år var när det utannonserades att det skulle komma en del fyra av Mats Källblads serie Vimmelgrind, ett drygt decennium efter del tre, och nu är albumet, Gränslösa, här:

Det första som slog mig när jag läste albumet var utseendet. Som syns redan på omslaget är det här albumet tecknat i Källblads moderna stil, som i till exempel Polly tar ingen skit, och det är en stil som är lite mer komplicerad med tyngre streck och en likaså mer mättad färgläggning, jämfört med det enklare utseendet i de tidigare tre albumen (som jag med glädje läste om innan jag gav mig på det här, och de var precis lika bra som förra gången jag läste dem i den här bloggens begynnelse). Vi får se närbilder som visar mer detaljer än någonsin förr, och överlag fler streck. Om de tidigare albumen visade tydliga spår av att de ursprungligen publicerats i serietidningen 91:an med ett utseende som var anpassat till den, är det den här gången 100% nutida Källblad. Det är också mycket mer rörelse i det här albumet, med Auroras rejäla och nästan fysiskt påtagligt slagsmål som det tydligaste exemplet. Jag gillade de tidigare albumens utseende, och jag gillar det mer mustiga intrycket jag får av de här teckningarna, så inga klagomål från min sida 🙂

Den allvarligare tonen i teckningarna matchar också allvaret i manuset den här gången. Det lättsamma anslaget och det goda humöret finns för all del kvar, men om det tredje albumet, Det stora snöovädret, var lite allvarligare med en snöstorm som faktiskt hotade livet på några av personerna, så tar det här ett steg till. Via tillbakablickar får vi veta mer om huvudpersonerna och det är inte alltid lyckliga tillbakablickar, som exempelvis glimtarna av Hiffs pappa och hur han uppfostrade Hiff. Den tidigare mestadels nostalgiska/melankoliska känslan som kapten Rekos sjömansliv frammanade har nu stråk av tragik, och mot slutet hotas Vimmelgrinds själ när arvtagaren till greven planerar att hugga ner skogen för att tjäna pengar.

Det finns en tidlöshet i de tidigare albumen; människor har sina bakgrundshistorier som gjort dem till dem de är, men det är mest en krydda, och framtiden är ingenting som bekymrar. Det beror förstås också på att huvudpersonerna har varit barn som är extremt bra på att leva i nuet, vuxna som kapten Reko eller fru Sänke som tänker mest på det som varit, eller Flackonez som har mer av en snusmumriks obekymrade syn på tillvaron. Men den här gången när människor som den handlingskraftiga Aurora står mer i centrum är framtiden betydligt viktigare, och rent allmänt känns det som om Vimmelgrind växer upp och behöver skifta gestalt, nu när våren äntligen har kommit efter att de tre tidigare albumen skildrat sommaren, hösten och vintern.

Kapten Reko som ung

Ärligt talat är kändes det en smula omskakande med introduktion, dvs de första åtta sidorna som skildrar Aurora och hennes far i slutfasen av Auroras graviditet; det är minst sagt långt ifrån Mutterloppets avslappnade karaktär. Men det fungerar, och efterhand kommer också den typiska Vimmelgrind-känslan fram, som när vi får lära känna greven / Bälga-Birger som passar klockrent in i byn.

Gränslösa är ett extremt kärt återseende, och Vimmelgrind är en fantastisk seriesvit av Mats Källblad. Han är en tydligt socialt medveten serieskapare (som sagt märks det mer i det här Vimmelgrind-albumet än de tidigare, men även de äldre har gott om detta), och även om det finns andra som är det är det ingen som gör det på samma sätt som Källblad. Det som gör honom unik i Sverige (och jag kan iallafall inte just nu komma på någon internationell serieskapare som gör det lika bra heller) är att hans porträtt av samhället och antydda kritik av delar av det helt och hållet görs med hjälp av utmärkta fiktiva berättelser där Källblad som person helt saknas. Vad jag menar med det är att i princip alla andra serier jag läser där jag är rätt säker på att personen bakom dem politiskt är på samma sida som Källblad så är serieskaparen antingen med själv i serierna, eller åtminstone extremt närvarande och tydlig med sina egna åsikter som berättare. Att som Källblad istället lita på en traditionellt bra berättad historia à la författare som Vilhelm Moberg är kanske omodernt men det är någonting jag personligen är väldigt förtjust i; jag har alltid föredragit fiktion framför självbiografier/fakta, och det gäller även för berättelser med (åtminstone implicita) budskap, och Gränslösa är ett utomordentligt lyckat exempel på modern arbetarlitteratur.

Jag hoppas nu inte någon för får sig att det handlar om någon slags politisk pamflett för det gör det inte; Gränslösa är en mycket rolig och underhållande skröna om ett litet samhälle av ett slag man sällan ser skildras, men som jag ändå omedelbart känner igen. Det är någonting ursvenskt över det hela; Bullerbyn är det inte eftersom Vimmelgrind är betydligt mer komplicerat, intressant och roligt, men Källblad lyckas fånga någonting speciellt i den här serien som få andra gjort. Med andra ord: Läs!

Kan köpas bl.a. här:

En reaktion till “Vimmelgrind 4 – Gränslösa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s