Dags för det andra Asterix-albumet av Jean-Yves Ferri (manus) & Didier Conrad (teckningar) efter att de tog över serien från Albert Uderzo!
När jag läste deras första försök, Asterix hos pikterna, så skrev jag att det var en lyckad nystart. Och det står jag fast vid, det var en lovande bok med fin humor, sammanhållet manus och godkända teckningar. Nu, efter att ha läst deras andra bok, är jag lite mer skeptisk till deras version. Inte för att Caesars papyrus är ett mycket sämre album än det tidigare (det är ungefär lika bra skulle jag säga), men för att vissa svagheter som jag räknade med skulle slipas bort tyvärr fortfarande finns kvar, och att jag därför inte är säker på att det kommer ordna sig med tiden.
Men först, lite om vad serien handlar om:
Caesar har skrivit sin stora klassiker De Bello Gallico om hans krig i Gallien men hans publicist Publicitus är inte helt nöjd: Är verkligen kapitlet där Caesar beskriver sitt enda misslyckande i kriget, dvs det som handlar om hans möten med allas våra -ix-vänner, nödvändigt? Vore det inte bättre att ge Roms invånare bilden av ett helt framgångsrikt krig, utan störande detaljer?
Caesar låter sig övertygas varpå Publicitus förstör kapitlet, men en papyrusrulle smugglas ut av en skrivare som vill att sanningen ska fram och som därför lämnar rullen till den galliska journalisten Dubbelpolemix. Han i sin tur åker till den lilla galliska byn för att undkomma Publicitus mannar som söker efter honom för att förstöra rullen…
Med andra ord är handlingen en tydlig parallell till Julian Assange och Wikileaks, och för att understryka det hela är Dubbelpolemix också misstänkt lik Assange själv.
Så långt handlingen; nu till vad jag tycker om albumet 🙂
Först som sist, återigen fungerar humorn. Ferri är bra på det underhållande smågnabbandet som ofta försiggår i byn, och det finns också en del bra dialoger (framförallt känns samspelet mellan Majestix och Bonemine klockrent). Han är också bra på att hålla flera trådar puttrande samtidigt, förutom huvudhandlingen, utan att det känns rörigt eller osammanhängande.
Conrad å sin sida lyckas fortfarande bra i det stora hela med att efterlikna den sene Uderzo; jag föredrar en lite tidigare version av Uderzo än den Conrad emulerar här, men det är en ren smaksak. Att en del karaktärer ser lite annorlunda ut än hos Uderzo, framförallt de kvinnliga, känns också bara bra, som om Conrad åtminstone lite grann sätter sin egen prägel på serien.
Men sen har vi de där nämnda problemen, som gnager… De två viktigaste invändningarna, enligt mig:
- Conrad misslyckas ibland helt med att matcha ansiktsuttrycken med vad som sägs. Det är inte ofta, kanske en två-tre gånger, men eftersom samma sak syntes i Asterix hos pikterna börjar det verka som om han helt krasst inte är helt säker på hur personerna egentligen ser ut, när de inte visar sina standarduttryck:
- Ferri tenderar att lägga till alltför många repliker där det hade varit mycket bättre om han helt utelämnat dem. En onödig pratbubbla med det enda ordet ”Fniss” som reaktion i bakgrunden gör inte dialogen roligare, och samma med Asterix kommentar här:
Sen finns det andra mindre men ändå irriterande saker som att karaktärerna ibland känns mer endimensionella, med en Caesar som här mest är en elak mäktig typ som inte har mycket emot att ljuga för att framhäva sig själv, medan han i de klassiska albumen snarast varit en person som respekteras av gallerna även om han är stel och alltför korrekt, och en Obelix som åtminstone av Asterix mest verkar uppfattas som korkad (som i bilden ovan). För att uttrycka det enkelt, Asterix = hjälte, Obelix = stor, dum, och ”komisk” sidekick, Caesar = ond härskare, för att inte tala om Senilix som här mest verkar genuint senil. Visst var det delvis deras roller även förut, men här är dessa roller alltför renodlade för min smak, helt utan komplikationer.
Och samma brist på djup gäller också Assange Dubbelpolemix, där handlingen ett litet tag verkar som om den ska ta upp den intressanta problematiken att det kan finnas problem med att publicera allt, alltid, men den tråden verkar det helt uppriktigt som om Ferri glömmer bort.
Apropå glömma så ska jag inte heller glömma Conrad som lustigt nog också har problem med en gnutta brist på djup: Teckningarna är fina, ruta från ruta, men om jag tittar på hela sidorna ser det ibland lite småtrist platt ut. Det skulle behövas mer rejäl svärta ibland, i linjer och/eller bakgrunder, för här tenderar fram- och bakgrunden att smälta samman.
Men som avslutning måste jag absolut säga att Caesars papyrus är underhållande läsning för ett Asterix-fan. Min kritik är mer att jag känner mig besviken över att det här nog inte kommer bli en riktig nystart, med möjlighet till framtida stordåd, utan antagligen ”bara” en helt ok fortsättning på en serie som tidigare, när den var som bäst, var så mycket mer än så 
PS. Jo, en sak till: Jag skulle inte ha någonting emot om Conrad moderniserade sina karikatyrer vad gäller skildringen av svarta; traditioner är en sak, men det är tröttsamt att det enda som utmärker dem är att de har gigantiska illröda läppar eftersom den karikatyren har en hel del bagage med sig… 😦 DS.
Simon säger 
jag tycker denna serie tidning är dålig 😦
jätte dålig
det är den sämsta serie som någonsin gått på simon säger