En liten kluven känsla är det alltid när en serie ursprungligen skriven på ett språk jag inte behärskar översätts till svenska när jag redan skaffat den på ett annat språk: Kul att den nu finns här också, men synd att jag inte väntade på den svenska utgåvan. Och när dessutom den senare är överlägsen på alla sätt (design, tryck, översättning, …) blir det ännu svårare att motstå att köpa serien igen! Men sen kan man ju ha tur också, som till exempel att det svenska förlaget skickar ett recensionsexemplar av boken 😉
Och därmed är jag framme vid dagens serie, närmare bestämt Blake och Mortimer-albumet Doktor Voronovs komplott. Jag har redan skrivit om den när jag köpte den där nämnda tidigare utgåvan, på engelska närmare bestämt, så ta och läs den först för att se vad jag tyckte om albumet då, för tio år sedan, så ska jag skriva några ord om vad jag tyckte den här gången. Och här kommer de!
Jag var rätt kritisk mot albumet förra gången, huvudsakligen för att jag tyckte att Sente/Juillard inte lyckades riktigt lika bra med att försöka efterlikna Jacobs originalserier i jämförelse med Van Hamme/Benoits version . Och det är väl iofs fortfarande sant, men eftersom det är rätt länge sen jag läste den senare så blev det en lite mer fristående läsning nu, och jag kände mig vänligare inställd till Sente/Juillard. Den har den för Blake och Mortimer typiskt grundligt berättade och välmatade historien (intrigen i albumet skulle för de flesta andra serier ha krävt betydligt fler sidor att berätta), och tempot är likaså det rätta med metodiskt återgivna skeenden som även när det gäller snabba actionscener inte drar sig för sakta ner det hela med hjälp av stora sjok berättartext:
Det är vanligt att anse att serier där texten enbart återger vad som redan skildras i bild är misslyckade som serier betraktat, och jag kan ofta hålla med om det. Men det finns (som alltid) undantag, och en serie som Blake och Mortimer där det är ett mycket medvetet stildrag har jag ingenting emot. Här gör det att jag tvingas läsa serien i ett mycket långsammare tempo än annars, och det bidrar till den speciella känslan: Att läsa ett Blake och Mortimer-album känns för mig som att se på när någon mycket metodiskt och mycket organiserat murar upp en vägg. Sten läggs på sten i jämn takt, och när det är klart står muren där, stabil och helt utan hål. Sen är det förstås en smaksak om man gillar att se på när någon murar 😉
I övrigt kan jag nämna att jag fortfarande tycker att det känns lite påklistrat med Beatles-medlemmarnas uppdykande (men det är bra att den svenska utgåvan mha fotnot nämner dem); jag kan inte riktigt svara på varför jag tycker att det känns krystat medan referensen till Sputnik däremot känns helt naturlig. Och Juillards teckningar skulle må bra av lite mer omsorg, för även om de vid ett första påseende ser bra ut och fångar Jacobs stil så förenklar han ibland teckningarna alltför mycket vilket leder till att ansikten mm kan sakna djup.
Helt perfekt är inte Sente/Juillards försök att efterlikna de äldre serierna, men det är ett bra försök och en trevlig läsning för de som gillar stilen. Som jag skrivit förut läste jag Blake och Mortimer för första gången som vuxen så jag har personliga inga nostalgiska känslor för den, men eftersom Sente/Juillard i så hög grad försökt att hålla sig till Jacobs version att de till och med låter serien utspelas i dåtid (närmare bestämt 1957) så blir känslan att läsa den här kontrafaktiska historien ändå nostalgisk men på ett mer abstrakt plan för min del. Gammeldags är den, oavsett när den faktiskt skrev, men det är också avsikten!
Simon säger 