Alley Oop är en serie som jag nämnt några gånger här på bloggen (om ni inte vet vad för en serie det är så är det en dagstidningsserie om en tidsresande grottman vid namn Alley Oop och hans komiska äventyr genom historien; läs mer om den i de just länkade artiklarna här på bloggen), och det är en av de riktiga långkörarna bland dagstidningspublicerade äventyrsserier med 90+ år på nacken. För min del har jag bara läst serien i diverse samlingsutgåvor eftersom den aldrig varit en hit i Sverige, och trots att den alltså fortfarande kör i amerikanska dagstidningar är det lite samma sak där: Den är definitivt framgångsrik, men den har aldrig räknats till de riktigt stora klassikerna.
Vilket kanske är en av orsakerna till att samlingsutgåvor av serien har varit ovanligt rörigt vad gäller innehållet. Jag har sedan tidigare utgåvor från förlagen Ken Pierce, Dragon Lady Press, Manuscript Press, Kitchen Sink, IDW, och kanske något mer som jag glömt bort. Att försöka läsa serien någorlunda kronologiskt är lika svårt som att förstå sig på Fantagraphics alla olika utgåvor av Love and Rockets (för att nämna en annan serieutgivning som frustrerar mig), och det är synd, för när serien är bra är den en trevlig upplevelse i genren komiska äventyr.
Därför blev jag glad när ett nytt förlag, Acoustic Learning, förra året plötsligt började ösa ut böcker med serien, och på vad som verkade vara ett mer strukturerat sätt: Varje volym innehåller exakt ett år av de svartvita dagsstripparna. Kudos till förlaget för att det är enkelt att förstå vad deras böcker innehåller och likaså för frenesin i utgivning (från starten 2022 har de gett ut en bok/månad och utgivningsplanen för resten av 2023 & 2024 fortsätter i samma takt, och dessutom har de också gett sig på söndagssidorna med hittills en volym och en kommande).
Men för min del är det ändå smått kaotiskt. Deras utgivning består av tre olika epoker som de samlar ihop, nämligen från seriens start 1932, från 1954 (fortfarande med serier av originalskaparen VT Hamlin), och från 1974 (då serien gjordes av Dave Graue). Den epok jag var mest intresserad av är den som startar 1954; för min del blir serien kul först när tidsmaskinen introduceras (dvs 1939) så den första epoken kan jag undvara (plus att jag har det mesta av den i tidigare utgåvor) och jag är inte lika förtjust i Graue som i Hamlin.
Därför var det en tråkig överraskning när jag började läsa 1954 års serier och det visade sig att historierna inte alls passade mig. När jag kollade upp årtalen för mina äldre böcker visade det sig att de serier jag tyckte bäst om var äldre; från tidsmaskinens introduktion och från 40-talet. De årtal jag verkligen skulle vilja läsa finns inte utgivna alls, förutom de sista från 40-talet och början på 50-talet som tydligen finns publicerade i ett speciellt Alley Oop-magasin (Alley Oop Magazine) som jag aldrig sett till, men antagligen är det på grund av deras existens som Acoustic Learning hoppat över de åren. Suck.
Efter alla dessa ord om olika utgåvor, vad är det då som inte fungerar med själva serierna från 1954 och framåt?
För min del har manusen för de här serierna en stor brist: Äventyren är alldeles för korta. Jag vet inte om pressen på äventyrsserier att förenkla och förkorta för att inte läsare skulle behöva komma ihåg alltför komplicerade historier drabbat Hamlin eller om han själv tappat inspirationen att berätta någonting mer rejält, men när jag läste böckerna märkte jag direkt att den kändes rumphuggen: Historierna hann knappt börja innan de avslutades. Ta som exempel den när Oola möter sköna Helena: Fyra veckor totalt för att förflytta Oola till rätt tid, söka kontakt med Helena, och göra det hon ska. Det kan man jämföra med episoden från 15 år tidigare då ett halvår spenderades på Alleys äventyr under trojanska kriget och den efterföljande odyssén.
På Wikipedia finns det en kort sammanfattning av alla episoder av serien och det är lätt gjort att kontrollera att episodernas längd mycket riktigt skiljer sig markant under den här eran jämfört med tidigare. Dessutom accentuerar de kortare episoderna ett annat problem: Eftersom det behövs en orsak till att huvudpersonerna ska resa i tiden och en del planering med tidsmaskinen så blir det relativt sett betydligt fler strippar som uppehåller sig i professor Wonmugs laboratorium jämfört med strippar som skildrar andra tider och miljöer, och labb-stripparna är tradiga och repetitiva (typ ”Något går fel med tidsmaskinen / Den som övervakar den somnar / <Något annat gör att tidsmaskinsoperatören inte kan hjälpa den tidsresande>”). När serien var som bäst struntade Hamlin i att motivera varför inte Alley hämtades tillbaka när farorna blev för stora eftersom han helt fokuserade på att berätta en bra historia om Alley / Oola i en annan tid, men här är det alldeles för mycket tjafsande om trista tekniska detaljer angående tidsresandet.
Det vill säga, alldeles för många strippar som dessa:
Jag läser Hamlins Alley Oop för att jag vill läsa strippar som dessa istället:
Sen finns det dessutom en del andra tråkiga saker med serierna i de här böckerna. Alley själv har väl aldrig haft en särskilt modern syn på kvinnor, grottman som han är, men det finns några episoder här där han blir rejält osympatisk, med repliker om att kvinnor borde hålla sig till sitt, dvs vara hemma och ta hand om barn, och han förverkligar till och med klichén med grottmannen som slår till och släpar en kvinna i håret när hon inte vill följa med. Oola uttrycker det bäst när hon säger att så fort Alley inte ser henne så glömmer han bort henne, men när han råkar stöta ihop med henne igen så kräver han omedelbart att hon ska lyda honom. Det skulle ju kunnat ses som att Hamlin sympatiserar med henne, men tyvärr är det en riktigt grabbig ton i de här böckerna som jag inte kommer ihåg, åtminstone inte lika starkt, från de äldre serierna.
Summa summarum är det kul att Alley Oop faktiskt samlas ihop på ett systematiskt sätt till slut, men det är synd att de bästa åren (åtminstone från det jag läst) inte finns med i de här böckerna, för även om jag låtit kritisk här så gillar jag verkligen serien när den är som bäst. Jag har inte bestämt mig för om jag ska fortsätta köpa böckerna; jag hoppas fortfarande att den ska hitta tillbaka till de tidigare topparna, men som det ser ut just nu är det här definitivt bara böcker som ett riktigt stor fan kommer uppskatta 😕
- Acoustic Learning är ett litet förlag saknar distribution vad gäller de flesta större internetbokhandlar, men prova hos din lokala seriebutik så kan hen förhoppningsvis hjälpa till 🙂
PS. En liten bonus-sorg känner jag också över den samling av söndagssidor som Acoustic Learning gett ut. Det är en direkt fortsättning av de underbart eleganta samlingar som Dark Horse gav ut för ett antal år sedan (läs mer om dem här), och med en design som sluter an precis till de tidigare böckerna och ett minst lika bra papper och tryck borde boken vara en fullträff för mig. Men icke! Tyvärr har man nämligen valt att istället för att som i de tidigare böckerna återtrycka sidorna från tidningsoriginal med omsorgsfulla retuscheringar och färgkorrigeringar där så behövs så har man valt att göra en ny färgläggning. Förvisso med den gamla som utgångspunkt, men för mig ser den stel, tråkig och kall ut. Jag såg först ett exempel på färgläggningen på nätet (som jag nu inte kan hitta) och hoppades att det skulle se bättre ut på papper eftersom det inte är ovanligt att digitala förlagor ser tråkigare ut än när de trycks men tyvärr, när jag stod med ett exemplar i handen så var jag definitivt mycket, mycket frestad eftersom boken i övrigt såg så bra ut, men till slut insåg jag att även om den skulle se bra ut i bokhyllan skulle jag varje gång jag tittade i den sucka över resultatet, så det blev inget köp för mig. Och tro mig, det beslutet var riktigt svårt att ta eftersom jag verkligen älskar designen av de här böckerna.
Simon säger 