Framtidens arab

Eller, för att använda den fullständiga titeln, Framtiden arab – En barndom i Mellanöstern (1978-1984), den första delen i Riad Sattoufs kritikerrosade självbiografiska serie som nu smått överraskande dykt upp på svenska på Cobolt förlag. Överraskningen är egentligen inte att boken översatts men att det är Cobolt som ger ut den, med tanke på att förlaget hittills satsat på serier i den traditionella franska traditionen (Spirou, Linda och Valentin, Thorgal). Men det är klart, om man tittar på det senaste decenniets största framgångar vad gäller franska serier kan man utan dåligt samvete argumentera för att den här boken är ett utmärkt exempel på nyare franska serier i mittfåran.

Hur som helst är det mycket roligt att se Fa-EbiM på svenska för det är en utomordentligt bra serie. Som konsumentupplysning kan jag nämna att den här boken täcker in hans första sex levnadsår: Frankrike, Libyen, tillbaka till Frankrike, Syrien, och Frankrike igen; när boken slutar är en förtvivlad Riad på väg tillbaka till Syrien, hans pappas hemland, tillsammans med sin familj. Nästa volym kommer på franska i juni och det är bara att hoppas på att den också översätts till svenska 😉

Det finns olika sätt att berätta om sin barndom, och det här är en biografi berättad helt utifrån den mycket unga Riads ögon. För en vuxen är mycket av det Riad ser helt uppåt väggarna galet, men för honom är allt ungefär lika (o)begripligt; att man i Khadaffis Libyen är tvungen att alltid ha någon som stannar hemma i lägenheten eftersom det är olagligt att äga hus och vem som helst har rätt att flytta in i valfritt hus om ingen är hemma (då och då blir den hemmavarande mamman tvungen att säga till att lägenheten är upptagen när någon okänd öppnar lägenhetsdörren för att kolla om fältet är fritt) är för Riad bara en upplevelse bland andra. Han är liten och har inga förväntningar på att världen ska vara möjlig att förstå.

Av och till undrade jag när jag läste vad det var för underliga människor, både barn och vuxna, som han träffar men efter hand insåg jag att det bara handlar om att Sattouf verkar ha väldigt tydliga minnen av vad han tänkte och kände när han var mycket liten. Och är du bara typ 3 år gammal och en smula brådmogen är förstås andra barn och deras okända lekar omöjliga att förstå sig på till en början. Med andra ord, det är en helt rimlig skildring av världen, sedd med ett litet barns ögon som noterar allt vad som händer men sällan eller aldrig reflekterar över varför det händer.

Ibland kan det perspektivet vara frustrerande, till exempel vad gäller Riads föräldrar: Hans pappa framstår som en synnerligen osympatisk person men det finns antydningar om att det beror på hans förvirring om vem han egentligen är (ateist/muslim/fransman/arab/syrier/…), medan jag inte har en susning om varför hans mamma går med på pappans frekventa helt själviska infall. Men det här är den springande punkten: Jag kan ha totalt feltolkat dem eftersom det enda jag har att gå på är en utifrån-skildring av deras handlingar, sedd genom ett litet barns ögon. Så framförallt mamman är hittills ett mysterium, ett lite irriterande sådant men samtidigt engagerande; Sattoufs sätt att berätta om sin barndom gör att jag tänker rätt mycket på vad som egentligen pågår, och vilka resonemang och tankar som ligger bakom föräldrarnas agerande.

Teckningarna är också i vad jag skulle säga är en modern icke-realistisk stil, som i sin runda och lätt karikerade anda påminner om många andra moderna tecknare som Rabagliati och Delisle. Jag tycker om den, med dess tydlighet i berättandet och överskådlighet. En liten twist som Sattouf adderat gör också sitt till: Varje land har sin egen huvudfärg, så sidor som utspelas i Frankrike går huvudsakligen i blått (det finns ibland med enstaka föremål med andra färger, men i princip har varje sida endast en färg), Syrien i skärt, och så vidare. Precis som teckningarna i sig bidrar det till ett väldigt effektivt berättande, en omedelbar hint om att vi nu befinner oss i ett annat land, en ny miljö för Riad att leva i.

Slutomdöme: Läs. Läs den för att det är en underhållande, intressant och stimulerande bok att läsa. Sen är den förstås också mycket aktuell just nu, med tanke på kriget i Syrien och att man här får en bakgrund till hur landet fungerade, åtminstone för några decennier sedan (och med den nuvarande diktatorns pappa som diktator), men det viktigaste är förstås att det helt enkelt är En Bra Bok 🙂

 

PS. När jag taggade det här inlägget märkte jag att jag tydligen har skrivit om Sattouf förut, men jag kunde inte för mitt liv komma på vad det kunde vara för en serie eftersom jag inte mindes någon som påmint om den här. När jag kollade visade det sig vara en scanlation, The Frozen Child, där Sattouf stod för teckningarna. Låt mig säga så här: Sattouf som ansvarig för både manus och teckningar, med teckningar i en karikerad stil, är väldigt mycket bättre än Sattouf som en andra klassens realistisk tecknare till andras manus… DS.