Love and Rockets: Färdigläst, del 2

Det är väl lika bra att klara av recensionen av Beto Hernandez serier i den andra halvan av min genomläsning av Love and Rockets från starten fram till idag. Jag menar, jag är på gott humör, det är snart jul, och jag har tid över, så om jag inte tacklar eländet nu vet jag inte när det skulle passa bättre 😉

En varning bara: Jag tror det kommer bli ett sällsamt ofokuserat inlägg där jag mest bara klagar på saker allteftersom jag kommer på dem. Och också varning för att jag kommer tvingas beskriva en del rejält obehagligt sexuellt våld. Men först, en utvikning om en helt annan serie som jag kom att tänka på när jag läste Beto: Cerebus av Dave Sim.

För den som inte vet vad Cerebus är för en serie så var det en självpublicerad serietidning som startade 1977 och som avslutades 2004. Rent publiceringsmässigt var det imponerande, med 300 nummer skapade och utgivna av samma person (med teckningshjälp från Gerhard från och med nummer 65 och tidvis publiceringshjälp från Deni Loubert), och Sim var dessutom en stark förespråkare för självpublicering och friare copyright; när Sim dör kommer Cerebus släppas till public domain (dvs vem som helst får återtrycka och ge ut den), och redan nu är det fritt fram för den som vill att använda alla karaktärer från serien i egna skapelser.

Lägg därtill att serien länge var kritikerhyllad och av många länge ansågs som någonting av det bästa som gjorts, trots att serien började som en enkel (men lyckad!) parodi på Conan och andra sword & sorcery-skapelser innan den tog en allvarligare vändning när Sim började intressera sig för politik, religion och filosofi. Manusen var roliga, skarpa, och intelligenta, teckningarna mycket eleganta (framförallt när Gerhard kom in i bilden), och få serieskapare har experimenterat lika fantasifullt och lika lyckat med layouter, textning och andra inslag.

Cerebus som påve i nummer 66, innan katastrofen

Men trots det är den idag mer eller mindre bortglömd, och den nämns i princip aldrig som en klassiker. Så någonting gick fel, och det var inte lite fel heller: Kommen ungefär halvvägs började Sims filosofiska funderingar att fokusera på könsfrågor och feminism, och där slog det slint med råge. Serien hade redan av och till börjat inkludera längre textstycken, och i det ökända nummer 186 togs hans anti-feministiska (eller mer rättvisande, anti-kvinnliga) idéer helt över.

Jag tänkte inte grotta ner mig i det träsk som hans funderingar utgjorde, den som är intresserad kan googla på typ ”Cerebus 186”, utan istället konstatera att få har fallit lika djupt som Sim vad gäller att bli bortglömd och ignorerad. Onekligen har han ingen att skylla på utom sig själv, men jag skulle för egen del säga att även om serien blev markant sämre vad gäller manus efter den här perioden, framförallt för att huvudpersonerna gick från att ha varit självständiga individer med genuina karaktärsdrag till att bli enklare tvådimensionella representanter för Sims filosofi (mest tydligt vad gäller Jaka som i slutet inte längre gick att känna igen, så platt hade hon blivit), så tappade Sim aldrig sin hantverksskicklighet och när han lät den slippa fram utan politiska undertoner så fanns även humorn där. De avslutande numren om Cerebus död är väl så bra som någonsin de bästa tidigare numren.

Så Sim blev straffad (rättmätigt, återigen) för hur usel han blivit vad gäller delar av serierna, och det är precis på grund av det jag kom att tänka på honom när jag funderade över Betos konstnärliga bana. Beto hyllas fortfarande som en av de riktigt stora serietecknarna, och jag tycker också att en del av Palomar-serierna från de tidiga Love and Rockets-numren är fantastiskt bra. Men jag tycker också att det Beto gjort de senaste decenniet eller så är långt sämre än några serier Sim någonsin gjort, och även om de till skillnad från Sims inte är uttalat kvinnofientliga är det baske mig snudd på lika sunkigt, så när man dessutom adderar hur katastrofalt Beto numera tecknar är det bara att konstatera att de som hyllar Beto av idag är helt förblindade av serier han gjorde för mer än ett kvarts sekel sedan (och säkerligen av att tidningen Love and Rockets också innehåller Jaimes överlägsna bidrag).

Jag nämnde Betos tendenser redan i inlägget jag gjorde efter att ha läst första hälften av Love and Rockets, dvs att han kunde bli rörig vad gäller manuset, teckningarna svajade ibland, och att han spenderade alldeles för mycket tid på evighetslånga förvecklingar inom Lubas familj, ofta parat med mycket tveksamma inslag av porr och våld, men att det ibland kunde glimta till av kvalitet.

Tyvärr försvann de där glimtarna medan det andra otyget istället växt hämningslöst. Det finns så många gräsliga inslag jag skulle kunna nämna, men det som gör mig mest irriterad är återigen den totala fixering på sunkig sex. Ni har kanske läst några av de där serieböckerna som är serieversioner av B-filmer som Lubas syster Fritz spelade in? Jag har läst några förut och skrivit om dem och jag var inte så värst förtjust i dem, men inte anade jag att serierna som handlar om Fritz utanför filmerna skulle vara/bli så mycket värre. Inte för att man slipper undan B-filmerna ändå för förutom fristående serieböcker om dem vävs de också in i Betos ”vanliga” serier i Love and Rockets-tidningarna.

Jag tror att det enklaste för mig blir att ta ett antal exempelsidor från Betos produktion i volym 3 och 4 av Love and Rockets, med kommentarer, för att försöka förklara vad som är fel.

Vi tar väl och börjar med en sida från volym 3 som väl demonstrerar hur Betos anatomiska kunskaper numera fungerar. Visst är det här en sida från en av B-filmerna, närmare bestämt från en film-version av Palomar (så föreställer t ex kvinnan i Mona McSvin-kläderna Luba), men det är likafullt en katastrof vad gäller teckningarna. Ni slipper se det grafiska våldet som senare tar vid, men tro mig, det kan ni bara vara glada för.

Mannens groteskt uppsvullna muskler kan han delvis tacka dr Emil för, så låt oss presentera doktorn:

(Jag tänkte försöka undvika att visa upp alltför mycket åt porrhållet direkt på sidan, så klicka här för att se bilden; varning alltså om någon inte gillar naket)

Här är det alltså inte frågan om en film-scen utan om ”verkligheten”. De två kvinnorna är Mila, en skådespelare som hatar Fritz (Lubas syster som är något av den centrala personen i allt Beto gjort de senaste decennierna) och som därför försöker efterlikna henne så mycket som möjligt, och Pupusi som är en av en hög (mycket) unga porraktriser som också vill leva på Fritz rykte och som kallar sig för Baby Fritz, Fritz Junior, Cloned Fritz, osv.

Det finns absolut inte ens en tillstymmelse av försök att göra någon av alla dessa personer intressanta; deras enda uppgift är att spela in porr och prata om porr, och i dr Emils fall, ha två penisar. Jag ska också nämna att om kvinnorna har gigantiska bröst så gäller detsamma en del av männen och deras organ, och det diskuteras givetvis hela tiden. För er som gillade de gamla Palomar-historierna kan det kanske vara intressant att veta att Gato hade en enormt stor en? Och att det var därför Guadalupe (Heraclio och Lubas dotter) senare gifte sig med honom eftersom hon inte gillar sex om inte mannen är extremt välutrustad? Pipo är inte lika intresserad och stalkar istället Fritz som hon senare mer eller mindre utpressar att gifta sig med henne, och tar med henne på BDSM-klubbar och annat.

Skälet till att jag nämner Gato, Guadalupe, Pipo med flera Palomar-personer är för att man ska förstå hur Beto, likt Dave Sim före honom, också har reducerat tidigare intressanta personer till skuggor av sina forna jag. Palomar-befolkningen framställs numera som enbart intresserade av sex (och våld, ibland), alla ligger med alla, och andra relationer göra sig icke besvär. I sig är det förstås inget fel på att skildra sex och människor som är extremt intresserade av det, men när det som här reducerar manuset till en usel blandning av en ointressant såpa och porr så förtjänar det all kritik det kan få. Det förekommer också en hel del omskrivningar av historien så att till exempel Manuels död i de tidigaste serierna som var en central del nuförtiden har en helt annan förklaring som förtar mycket av styrkan i skildringen.

Och apropå Pipo så är här en sida från volym 4 där vi kan se hennes nuvarande sambos, Corazon och Tikitik:

(Mer naket)

Med andra ord, volym 4 fortsätter i samma stil. En sak har dock ändrat sig i de allra senaste numren: Varje gång nakna bröst dyker upp i Betos serier är de antingen dolda med en skylt som säger ”Must be over 18” eller helt bortretuscherade. Enligt uppgift har dock Beto sagt att all censur kommer avlägsnas i de kommande samlingarna. Oh joy.

Jag tror att jag måste ta en sida till från en av de där B-filmerna:

Den här sidan är från tidigt i volym 3 så teckningarna är en gnutta säkrare här, och sidan i sig är inte så förskräcklig. Jag tar med den för att få en chans att också nämna hur Betos intresse för porr blandas samman med grovt våld nuförtiden. Jag ville inte ta med den sida som visar vad som senare händer de två små utomjordiska barnen som syns här ovan, men vad som händer är att mannen med pipan sodomiserar dem tills de dör och sedan krossar deras huvuden. Och ja, Beto är mycket noga med att påpeka att det just är sodomi eftersom… ja, jag vet ärligt talat inte, och vill nog inte veta heller.

Det här är genomgående i Betos film-serier som de skildras i Love and Rockets-tidningarna (de fristående film-böckerna är mycket mer nedtonade): Naket, ibland oskyldigt pinuppande, ibland mer åt porrhållet, och ofta blandat med grovt våld. Visst skulle man kunna hävda att det ju bara är filmer, men å andra sidan är ”verkligheten” i serien förstås lika påhittad den, så det är ingen ursäkt. Plus, såklart, att som jag tidigare sa innehåller de senare precis samma ingredienser de med.

Som jag varnade för är det ofokuserat idag, så låt mig avsluta plågan nu med att liksom för Jaime i inlägget om honom ta med en sida från det allra senaste numret av volym 4:

Nog är det sorgligt att se hur amatörmässigt Beto tecknar här. Ta den tredje rutan med detaljer som Rosys arm+hand, eller för delen hela hennes kropp. Jag tror knappast han skissar alls numera, och det skulle väl vara ok om han var tillräckligt skicklig för att rita fritt, men så ligger det som synes tyvärr inte till.

Dags att sluta nu, och då har jag inte ens hunnit nämna saker som att Beto nuförtiden är så dålig på att ge antydningar om vad som pågår i sina serier att när han gör tillbakablickar, vilket han gör ofta, så har han en tjockare ram runt de rutorna, men eftersom så många av hans karaktärer inte åldras över huvud taget (tack vare dr Emils genbehandling så att deras hud kontinuerligt återskapas med resultatet att de ser evigt unga ut; i andra episoder sägs det istället att många i Lubas släkt har en mutation som ger samma resultat) och det därför är så gott som omöjligt att förstå att det är just tillbakablickar åtföljs de alltid av en liten fotnot längst ner som förklarar att tjock ram = tillbakablick.

Så långt har alltså Beto fallit att han numera måste explicit förklara en teckningskonvention som till och med de allra grönaste serieskaparna brukar kunna få till utan en klumpig fotnot.

Den som besvärar sig med att leta upp skriverier om Love and Rockets kommer i princip bara hitta hyllningar. Men notera att de flesta skriver om volym 1 även om Jaimes senare serier och framförallt de allra senaste kan få (välförtjänt beröm) medan ytterst få, om någon, ens nämner vad Beto åstadkommit sedan den tiden. Jag vet inte om det är för att de ser hur undermåliga serierna är men inte vill påpeka det eller om det är för att de läser med nostalgiska glasögon, men jag tänkte att det var dags att påpeka det iallafall. Om jag har slitit mig igenom varenda en av Betos sidor ska jag åtminstone få gnälla om det 😉