Lite Lucky Luke

Däckad av flunsan fick jag lust att läsa de senaste Lucky Luke-albumen som jag inte köpt ännu; det kändes som någonting lagom enkelt att läsa. Fem album blev det, och jag tar dem väl i tur och ordning 🙂

Följ pilen (LL 91): Här handlar det om en motsvarighet till Den unge Spirou, dvs Lucky Luke som barn och ensides skämtserier. Allt tecknat & skrivet av Achdé, och jämfört med när jag skrev om serien första gången var jag lite mer förlåtande den här gången. Då tyckte jag att det bästa med albumet var den lite längre historien som inledde albumet som handlade om hur Luke som liten blev adopterad, och också det här albumet inleds med en längre (6 sidor) historia som är intressantare än resten. Men även ensidesserierna fungerade ok för mig; kanske för att jag fortfarande var lite dimmig pga influensan, eller så var jag bara på bättre humör. Oförargligt till max, men det är nog också meningen.

Är det inte en hel del av Don Martin över hur Achdé tecknar Orkan-Lisa här? 🙂

En cowboy i Paris (LL 92): Den här läste jag när den kom på engelska för några år sedan, och precis som då tyckte jag vid omläsningen att det här var ett album som inte tar tillvara på möjligheterna med uppslaget: Luke blir involverad i finansieringen och transporten av Frihetsgudinnan, och besöker därför Frankrike. Det skulle kunnat varit skojigt att se honom där, men tyvärr är besöket ganska kort och består mest av miljöer och personer från 1800-talets Paris som flimrar förbi. Ett gimmick-album, men där gimmicken inte används lika mycket som den borde.

Kid eller dubbelt (LL 93): Mer unge Lucky Luke, och samma känsla inför albumet, inklusive att den inledande längre historien är den bästa; den här gången handlar den om godtyckligt rättskipande och dödsstraff (!). En sak som är bra med serierna om den unge Luke är att de på riktigt ger sig på rasismen som Luke kompis Lilla Kaktusen utsätts för av en del av de vuxna, utan att hymla om vad det handlar om. Det gör inte serierna roligare, men det gör dem mer sympatiska, helt klart.

I bomullens land (LL 94): Jag skrev en längre recension om albumet när jag läste det på engelska, så jag refererar till den.

Ratatas ark (LL 95): Jul, manusförfattaren till alla dagens LL-album som inte handlar om unge Luke (Achdé har tecknat alla), fortsätter att beta av olika känsliga ämnen. Efter att ha tagit upp hur judiska familjer behandlades i Det förlovade landet och rasism i I bomullens land så handlar det här om militanta vegetarianer när en nyligen frisläppt fånge gör gemensam sak med en välmenande men en smula naiv djurvän. Tillsammans med några rekryterade desperados, alla vegetarianer, terroriserar de den lilla staden Veggie Town, f.d. Cattle Gulch (ursprungligt motto: En tjurig stad; nytt motto: Fjädrar, päls och bly!) Ett oväntat tema för Lucky Luke, men varför inte? 🙂

När jag recenserade I bomullens land skrev jag att det skulle bli intressant att se om serien även fortsättningsvis skulle försöka ge en bredare och sannare representation av Vilda Västern, eller om albumets större allvar var ett enstaka undantag. Och faktiskt tycker jag att Ratatas ark fortsätter att visa tecken på lite mer omtanke om vilka personer som skildras. Ta Artichoke Jim härovan, och jämför hans utseende med hur svarta personer skildrats i tidigare album och det är en tydlig skillnad. Han är liksom alla andra en karikatyr, men saknar (äntligen!) de slentrianmässiga dragen från tidigare serier. De kinesiska repliker som finns med i serien är inte heller som i till exempel Bröderna Dalton jagar ett arv påhittade tecken som ska se kinesiska ut, utan helt korrekta sådana. En liten detalj, men i mitt tycke viktig.

Men det finns fortfarande många problematiska skildringar kvar. Mexikaner ser ut som de alltid gjort och urinvånare likaså, och framförallt i namngivningen av många av personerna tenderar Jul att om de är vita personer göra ett allmänt skämtsamt namn, medan icke-vita får namn som anspelar på deras etnicitet. Så perfekt är det inte, men Jul & Achdé ska ha en eloge för att de faktiskt verkar försöka skärpa sig och korrigera det som tidigare varit fel. Det här påverkar ju inte serien som ren läsning, men för min del gör det att jag inte irriterar mig på dessa inslag längre, och det gör mig glad 🙂

Som läsning är Ratatas ark precis som dagens andra album i ärlighetens namn inte speciellt spännande eller roligt, men det är mysigt. Och det finns några rejält överraskande inslag i den som jag inte nämnt, så det känns som om upphovsmännen försöker att förändra serien så smått genom att både våga ta upp allvarligare ämnen och att förändra en del av seriens förutsättningar. Resultatet är ännu inte helt lyckat, men som jag skrivit så många gånger förut apropå Lucky Luke så är det en serie jag är väldigt svag för, så jag hoppas Jul & Achdé kommer lyckas att matcha innehållet i serierna med deras ambitioner i framtiden.

Kan köpas bl.a. här:

Ratatas ark (Adlibris)

Ralf König + Lucky Luke = Maskrosdalen

Albumet är för stort för min scanner → omslaget får bli från internetbokhandlar på nätet som antagligen är en tidig version av omslaget → det riktiga omslaget har lite annorlunda text. FYI 😉

Ett helhjärtat Halleluja! och andra glädjerop blir det från mig vad gäller dagens bok, Ralf Königs alternativa Lucky Luke-serie Maskrosdalen. Skälet till min lycka är förstås att det här är ett alldeles ypperligt album, och det tyckte jag redan när jag läste det häromåret då det översattes till engelska i en digital utgåva under namnet Swiss Bliss, och faktum är att jag gillade det så mycket att när jag skrev min årskrönika om mitt serieår 2021 så utnämnde jag albumet till min favoritserie från det året 🙂

Och nu finns albumet alltså att läsa på svenska, tack vare förlaget Cobolt och deras utgivning av de serier där diverse serieskapare får göra sin egen tolkning av Lucky Luke. Jag är personligen mycket svag för Lucky Luke som karaktär, av de klassiska franskbelgiska komiska serierna är han den karaktär jag både tycker mest om och som jag finner mest intressant, så jag uppskattar alla dessa serier, från de enklare rent komiska albumen som Mawils Lucky Luke sadlar om till Bonhommes finstämda lilla mästerverk Mannen som sköt Lucky Luke. Om den sistnämnda boken är det bästa exemplet på hur man kan göra en allvarligare tolkning av Lucky Luke är dagens bok nog ändå min favorit: Den är rolig på ett sätt som passar Lucky Luke, den fördjupar bilden av huvudpersonen utan att göra honom till någon annan än den han är i de klassiska albumen, den har allvarliga inslag som hanteras perfekt, och att det är en annan serieskapare än vanligt märks hur tydligt som helst; att det är König som gjort serien går inte att missta sig på (för den som inte har koll på honom hänvisar jag till den här recensionen av några av hans andra serier)..

Seriens handling skrev jag redan utförligt om i den tidigare länkade recensionen så jag tänkte inte upprepa det, förutom att säga att min omläsning inte på något sätt fick mig att tycka mindre om serien. Istället tänkte jag fokusera på några mindre detaljer som jag inte hade plats att nämna i den förra recensionen, men som jag noterade den här gången och som visar att König kan sin Lucky Luke:

Det finns bara en stad med i handlingen, Straight Gulch (ett utmärkt namn, helt i stil med hur städernas namn brukar vara småvitsiga och relevanta), men eftersom stadsnamnskyltar med sentenser som är smått hotfulla är ett stående inslag i serien föräras Straight Gulch med hela fyra (om jag räknat rätt) olika sådana.

Färgläggningen är genomgående bra, med extra plus för ett inslag som syns i många äldre Lucky Luke-album: Den heltäckande röda färgen som syns till i enstaka rutor. Det är inte bara äldre Lucky Luke-album som innehåller sådana utan de kan också ses till i många tidiga Asterix-album (där nyutgåvor tyvärr fått en ny färgläggning som ser mycket tråkigare ut och som saknar sådana rutor). Det här är ingen färgläggningsspecialitet som König använder i andra färgserier av honom så det är definitivt en hommage till klassiska Lucky Luke-album.

Apropå färgläggningen så är jag också glad att se att i den här fysiska utgåvan ser den snäppet bättre ut än den gjorde i den engelska digitala. Orsaken är en som jag noterat många gånger tidigare när det gäller digitalt vs fysiskt: De digitala utgåvorna har ofta mer urblekta färger. Antagligen handlar det om att det är så det ska vara för att en tryckt utgåva som utgår från den digitala ska se rätt ut på papper, men jag skulle gärna se att de när de ger ut en serie digitalt anpassade den digitala utgåvan så att den matchade den fysiska.
En sak till som är bättre i den fysiska utgåvan: Alla detaljer som hör till ett Lucky Luke-album som saknas i den digitala. Som baksidan där Luke drar snabbare än sin egen skugga, eller insidan på omslaget där vi får se Luke avlossa sin revolver i olika poser. De tidigare svenska albumen inkluderar alla de olika serieskaparnas tolkning av de här detaljerna, och givetvis gör König detsamma. Königs version vs originalet, dvs Morris:

Så för att sammanfatta: Det här är en serie som är en alldeles förträfflig mix av Lucky Luke, Ralf König, och Brokeback Mountain, och dessutom presenterad i en lika förträfflig fysisk utgåva (jag gillar verkligen det taktila i det lätt vaxartade hårda omslaget och det matta halvtjocka pappret som är perfekt för att framhäva färgerna). Alla tummar upp från mig!

Kan köpas bl.a. här:

Maskrosdalen (Adlibris)

(affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Lucky Luke + Ralf König = Swiss Bliss

Eller för den delen, svensk lycka också, för det här är ett fantastiskt bra album som just översatts till engelska. Det är ett i raden av seriealbum där serieskapare inbjuds att göra sin egen version av klassiska seriehjältar, ett grepp som ibland kan resultera i mästerverk men som oftast blir lite lätt menlöst. De som enligt mig lyckats bäst är de som dels har en genuin känsla för vad som gjorde originalserien bra, dels vågar göra serien till sin egen snarare än en något modifierad kopia på originalet, på sin höjd kryddat med några detaljer som inte skulle förekommit i originalet. Vad gäller Lucky Luke så lyckades Matthieu Bonhomme förträffligt med sitt album Mannen som sköt Lucky Luke, men i och med Swiss Bliss vete tusan om jag inte har en ny favorit 🙂

Swiss Bliss överraskade mig på flera sätt. Att König uppenbarligen kan sin Lucky Luke är kanske egentligen inte förvånande, han är ändå uppväxt i en del av Europa där de klassiska fransk-belgiska äventyrsserierna varit en naturlig del av serielandskapet, men här visar han upp en fin känsla för vem Lucky Luke egentligen är. När jag läst de klassiska albumen har jag alltid fått intrycket att han har en tydlig personlighet, men att jag som läsare bara får se enstaka glimtar av den; det album som i mitt tycke visar detta bäst är Skumt spel i Texas där vi både får se hur LL reagerar när det för en gångs skull verkar som om han inte kommer lösa sin uppgift, och hur hans liv ser ut när han inte är indragen i dramatiska äventyr. I Swiss Bliss får vi se ännu mer av hur LL ser ut när han varvar ner, och när han vågar visa sina äkta känslor. Och bara för att det inte ska bli något missförstånd och om ni undrar: En kärlekshistoria mellan två män är central i albumet (förstås, det är som sagt i hög grad ett typiskt König-album), men LL själv är inte inblandad. Han blir däremot god vän med en av männen, Bud, och när de väntar uppe bland bergen vågar LL berätta mer om sig själv för Bud:

Även karaktärer andra än Lucky Luke känns äkta, som bröderna Dalton men ännu mer Calamity Jane, en av originalseriens absolut bästa skapelser som sällan (aldrig?) synts till efter debuten. Hon är rolig, annorlunda, och en perfekt match för den här serien med sin okonventionella syn på människor och sin underbara förmåga att helt ignorera vad andra tycker är det korrekta sättet att uppföra sig. Hon är kanske den enda personen som kan göra Lucky Luke helt svarslös och till och med generad; de är en utmärkt komisk duo.

Sen vet jag att König är bra på relationskomedier, men här visar han förutom det också upp en allvarligare sida vad gäller skildring av huvudpersonerna (förutom Lucky Luke, förstås) Bud & Terrys kärlekssaga som jag inte riktigt väntade mig. Missförstå mig inte, det är en huvudsakligen komisk bok, men de fördomar och den avsky medborgarna i den lilla staden Straight Gulch uppvisar när de får reda på vad Bud & Terry sysslat med uppe i Bareback Mountain är 100% allvarlig och 100% avskyvärd.

En annan sak jag gillar är hur König hanterar referenserna till originalserien. Han använder ett trick som man tidigare kunnat se i serier som Rick O’Shay – The Price of Fame: I Swiss Bliss är Lucky Luke en legendarisk hjälte vars äventyr alla kunnat följa i serier, så det finns gott om fans som när de möter honom vill prata med honom om seriealbum jag som läsare känner igen, och det pratas också om andra västernserier som Blueberry och Christophe Blains Gus. Så en värld där seriemediet är en naturlig del av livet, om dock som synes av sidan här ovanför ibland ett censurerat medium…

Slutligen måste jag också säga att jag blev glatt förvånad över att König fick skildra homosexualitet så öppet och otvetydigt som här. Det borde verkligen inte vara något problem att göra det, men med tanke på att det här är en serie som tog 75 år på sig att ens våga ta upp ämnet rasism i en serie som utspelar sig i USA åren efter inbördeskriget så är det ett stort steg. Och som en perfekt koda har albumet också den faktasida som de klassiska serierna alltid hade och som jag alltid gillade som liten i och med att de satte serierna i ett riktigt sammanhang; kodan ifråga är den här:

Kan köpas bl.a. här:

Swiss Bliss (Google Play)

Wanted Lucky Luke

Matthieu Bonhommes Mannen som sköt Lucky Luke var ett charmerande album med utsökta teckningar, en intressant huvudperson uppenbarligen skildrad av någon som förstod sig på karaktären Lucky Luke in i minsta detalj, och ett starkt manus med både spänning och djup. Det var helt enkelt en riktigt bra serie och att den var en nytolkning, eller vad man nu ska kalla det, av en klassisk serie var en trevlig krydda, men jag är säker på att även om man aldrig hört talas om Lucky Luke innan man läste boken skulle man ändå kunna uppskatta den.

Därför är det lite lustigt att Bonhommes andra album i betydligt högra grad bygger på förkunskaper om LL. Här bjuds vi på en buffet av karaktärer från seriens persongalleri och referenser till jag vet inte hur många tidigare album, som Phil Defer, Doc Doxey, Dalton-släktingar, Apacheklyftan, och mer därtill. De presenteras och därefter är det tänkt att den som redan läst de äldre serierna med dessa karaktärer ska veta vad det är för filurer, men för den som inte känner till dem blir det rumphugget; utan förkunskaper är det betydligt mindre spännande att se LL kämpa mot en samling för den nya läsaren anonyma skurkar som man ingenting vet om.

De som förutom Luke själv har huvudrollen, syster-trion Angie, Bonnie och Cherry, är nya bekantskaper, men i jämförelse med brödratrion från MssLL är systrarna inte lika intressanta; förutom att de förvånar Luke med att vara skickliga i att hantera skjutvapen och driva boskap kan jag inte säga någonting om dem som personer, och kärlekshistorien (dvs det som finns av den) mellan Cherry och Luke känns inte precis brännhet. Och till och med Luke själv känns lite besynnerlig här, med ett uppförande och reaktioner som är långt ifrån den mer helgjutna människan från MssLL.

Så den stora skillnaden mellan det här albumet och MssLL är att min känsla är att i det förra albumet fick vi se en historia som Bonhomme verkligen ville berätta, en chans för någon som uppenbart är förtjust i serien att få berätta en helt egen historia i sin helt egna stil, och där referenserna till de äldre serierna i princip enbart fanns med för att den som läst serien förut skulle kunna känna ett visst mått av kontinuitet, men samtidigt förtjusas av det som var annorlunda. Här, i WLL, känns det istället som att jag läser ett album av en mycket skicklig serieskapare som blivit anlitad att göra ett album för att det tidigare albumet sålde bra. Jag saknar den personliga känslan från det förra albumet, den mer intima känslan av att tillsammans med Bonhomme få uppleva en klassisk karaktär på ett nytt sätt. Dessutom tycker jag att bristen på inlevelse gör att en scen där systertrion tillfångatagits av några banditer som mer eller mindre rent ut säger att de kommer våldta dem efter att först ha tvingat dem att dansa för min del kändes helt malplacerad och tondöv.

Delvis hårda ord, men med det sagt vill jag ändå rekommendera Wanted Lucky Luke, åtminstone för en del läsare. Bonhommes teckningar är lika snygga den här gången, och det är inte på något sätt ett uselt manus utan ett hyfsat hantverk, och allt presenterat i ett elegant designat album. Men sänk förväntningarna för här handlar det inte om en riktig nytolkning som står på egna ben utan snarare om ett album avsett helt och hållet för den som dels kan sin Lucky Luke, dels tycker det är kul i sig att en identifiera och känna igen personer som dyker upp som gubben i lådan.

En sida full av spänning, när Cherry väntar på att hennes systrar och Lucky Luke ska komma tillbaka

Kan köpas bl.a. här:

Wanted Lucky Luke (Cobolt förlag)

Äntligen? Lucky Luke – A Cowboy in High Cotton

En sak som jag är hjärtinnerligt trött på i fransk/belgiska serier i genren humoristiska äventyr är den slentrianmässiga skildringen av svarta, dvs hur de tecknas. Det spelar ingen roll om det är serier gjorda för snart ett sekel sedan, som Tintin i Kongo, eller sprillans nya, som Asterix – Vercingetorix dotter, för lika fullt är det samma utseende man får se som enorma läppar osv. Visst är så gott som alla människor i de här serierna karikatyrer, men man kan lugnt säga att just när det kommer till de här personerna med afrikanskt ursprung så finns det uppenbarligen ingenting annat som kan karikeras än samma gamla unkna visuella drag. Andra icke-europeiska människor råkar ut för liknande saker, men där finns det iallafall också med saker som kulturella skillnader med mera; inte för att jag vill säga att det är bra när till exempel en japan skildras med sneda ögon, svårigheter att säga R, och som överdrivet artig, men det finns åtminstone någonting mer som urskiljer människan än enbart utseende.

Och sen finns det såklart en hel del att klaga på förutom det visuella i hur många serier skildrar vissa etniciteter. Eller för den delen, inte skildrar. Ta dagens serie Lucky Luke som exempel, en serie som utspelar sig i vilda västern med cowboys som ett fundamentalt inslag. Att vara cowboy var ett dåligt betalt yrke, och därmed drog det också till sig människor som hade svårt att försörja sig på annat sätt. Vilken etnicitet som dominerade varierade från plats till plats, men uppemot 30% var vad som klassades som svarta, en än större del var mexikanare/latinamerikaner/indianer, så vita var oftast i minoritet. Av detta syns ingenting i Lucky Luke, ett faktum som bara delvis kan ursäktas med hur världen såg ut när serien skapades eftersom man i nyare album med lätthet skulle kunna ha en mer varierande uppsättning karaktärer. Det behöver inte vara en central del av historien, men det är ärligt talat trivialt att variera utseende & namn på nya personer som dyker upp i serien mer än man gjort hittills (dvs inte alls).

Med det långa introt tänkte jag nu nämna varför jag skriver om det här just idag. För i det senaste Lucky Luke-albumet (hittills inte utgivet på svenska men väl på engelska) har nämligen upphovsmännen, Achdé (som en längre tid tecknat serien) och Jul (manusförfattare), uttryckligen bestämt sig för att försöka ta upp ämnen som rasism, slaveri, med mera. I A Cowboy in High Cotton blir Lucky Luke arvtagare till en bomullsplantage efter att en rik änka som dyrkade honom avlidit och ger sig därför av till djupaste Södern, närmare bestämt Lousiana. Han är såklart inte intresserad av att slå sig till ro som rik plantageägare utan tänker sig istället att ge bort ägorna till de som arbetar där, dvs de före detta slavarna. Men det blir problem eftersom ägarna av grannplantagerna absolut inte vill se något sådant, så de bestämmer sig för att göra allt för att stoppa honom, om det så innebär att Ku Klux Klan (som de givetvis är medlemmar av) ska lyncha honom…

Så hur fungerar det här allvarligare temat i Lucky Luke? Jag skulle nog säga sådär. Ambitionen är god, och jag gillar att Jul inte väjer för att faktiskt ta upp rejält allvarliga händelser (som hur LL reagerar när han får höra att några arbetare på ranchen har lynchats) och att kalla rasismen vid dess rätta namn, precis som han gjorde i sitt tidigare album Det förlovade landet där LL träffar en judisk familj. Men kontrasten mot den vanliga lättsamma stämningen i Lucky Luke blir för stor tycker jag; när serien istället på ett lugnt och pragmatiskt sätt tar upp rasism som när LL och hans gamla vän Bass Reeves pratar med varandra fungerar det bättre. Att Reeves aldrig förr setts till i serien trots att han tydligen känt LL ända sedan den senare var ung irriterar mig inte, det känns mer som ett bra sätt att (i efterhand, förvisso) uttrycka det som fullständigt självklart att LL inte har några fördomar och ser det som självklart att alla är lika värda. Jag ska också nämna att Achdés teckningar undviker de nämnda klichéerna och karikerar istället alla människor på individuella sätt, oavsett etnicitet, precis som jag vill ha det.

Med andra ord, en eloge för ambitionen (även om det egentligen bara handlar om att inte göra fel), och ett halvhjärtat OK för utförandet. Men efter 75 år är det inte fel att ägna ett helt album åt att uttryckligen ta upp ett problem som funnits i serien från början, även om det blir lite klumpigt (och ärligt talat inte speciellt spännande heller, men det gäller Juls andra album också så det är ingenting speciellt med just det här albumet 😉 ). Det som jag verkligen hoppas på är dock att serien fortsätter på den inslagna banan, dvs att som en fullständigt naturlig del inkludera människor av alla de slag, även när detta inte är det huvudsakliga skälet till att serien finns. När det sker har de riktiga framstegen gjorts!

Kan köpas bl.a. här:

Lucky Luke 77: A Cowboy in High Cotton (Adlibris)

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Lucky Luke sadlar om

Ett till alternativ-album med Lucky Luke har dykt upp på svenska, efter att vi tidigare fått se Matthieu Bonhommes stillsamt utmärkta Mannen som sköt Lucky Luke och Guillaume Bouzard mer burleska variant i Jolly Jumper svarar inte. Den här gången är det tyska Mawil (så den andra tyska varianten av en klassisk fransk serie på raken från Cobolt Förlag, efter Spirou i Berlin) som fått chansen och boken heter Lucky Luke sadlar om, en berättelse som liksom Bouzards sätter Lucky Lukes transportmedel i fokus. För här handlar det verkligen om ett transportmedel när till Jolly Jumpers fasa och svartsjuka Lucky Luke historien igenom använder sig av en själlös cykel för transport:

Jolly blir mer och mer förtvivlad och deprimerad, medan Luke i början är ytterst frustrerad över sitt nya fordon men som han allteftersom blir en äkta expert på att hantera. Inte för att han egentligen vill, men omständigheterna gör att han och Jolly hålls åtskilda och att cykeln är hans enda alternativ.

Det finns förstås en mer traditionell handling också, där uppfinnaren av en mer modern cykel (dvs den som Luke kör på) försöker stoppas av tillverkaren av en mer gammelmodig sådan mha några slemma skurkar, en reporter, indianer på krigsstigen, en cykeltävling, med mera. Och en bra sådan har Mawil knåpat ihop, en i bästa mening klassisk Lucky Luke-berättelse, inklusive en faktaruta i slutet av boken om den historiska bakgrunden till albumet. Jag tänker upprepa vad jag skrev när jag i korthet nämnde albumet häromåret när det kom ut på engelska: Vad gäller handlingen skulle det här kunnat vara ett album i den vanliga sviten av Lucky Luke-serier, och om man tittar på de senaste decennierna, ett av de klart bästa.

Men sen är det alla små egensinnigheter som Mawil inkluderar som gör att det nog passar bäst som ett alternativalbum iallafall. Jolly Jumper är betydligt mer mänsklig här; i den vanliga serien får vi ibland läsa hans tankar men det är alltid i mycket begränsad omfattning, med enstaka repliker med andra djur/tankar, men här är han mycket mer av en egen karaktär. Överlag är också humorn mer drastisk och vild, med skurkar som är än mer av karikatyrer i sitt uppförande än vanligt. Tyvärr gäller samma sak skildringen av indianer som istället gör den redan tveksamma skildringen i äldre Lucky Luke-album till något än mer extremt, inklusive hur lättlurade de är när skurkarna besöker dem.

Det drastiska syns också i teckningarna; Mawil har alltid haft en livlig teckningsstil och här är den så mer än vanligt. Det kränger och slänger när cykeln får uppfarten, Jolly Jumpers hals kan enkelt vridas hur långt runt som helst när han försöker få syn på sin älskade Lucky Luke, och så vidare. Det är långt ifrån den egentligen mycket kontrollerade stil som Morris först använda sig av i serien; Morris människor må vara besynnerligt spinkiga med enorma huvuden, men trots den extremt orealistiska teckningsstilen tecknade han dem konsekvent likadant, oavsett vad som hände med dem. Mawils människor och djur däremot, och för den delen även tingestar, har en mer plastisk form som gärna ändras allteftersom känslor och handling så kräver.

Så ta en klassisk setup av ett Lucky Luke-album, dvs en faktisk händelse ur USAs historia, och en lika klassisk berättelse, blanda med mer vildsint, orealistisk och fysisk humor, både i manus och teckningar, och krydda sen med ett mer känsloladdat (men huvudsakligen humoristiskt hanterat) centrum än vanligt när förhållandet mellan Lucky Luke och Jolly Jumper sätts på prov, och man har Lucky Luke sadlar om. Det är med andra ord betydligt mer likt originalet än de två tidigare alternativ-albumen, och även om jag skulle säga att Mannen som sköt Lucky Luke är ett vassare album så är det här på sitt sätt en enklare rekommendation eftersom det på så många sätt helt enkelt är en rolig och underhållande serie med Lucky Luke, må vara sedd ur en lite annan synvinkel än vanligt 🙂

s 41

Kan köpas bl.a. här:

Lucky Luke sadlar om (Cobolt)

Gott och blandat 12: Europeiskt digitalt

Det är rätt länge sen jag gjorde en sånt där inlägg där jag kort går igenom serier jag läst den senaste tiden som inte riktigt är värda en egen post så varför inte köra en sån igen, den här gången med enbart europeiska serier som finns i (officiella) digitala utgåvor på engelska. Det kan bli lite långt så för att de som tröttnar inte ska missa någonting bra tänkte jag för säkerhets skull ta dem i (ungefärlig) kvalitetsordning, med de bästa först, även om ärligt talat ingen av dem är måste-läsning. Men å andra sidan är ingen av dem direkt usla heller 😉

The Daughters of Salem – How We Sent Our Children to Their Deaths

Thomas Gilbert presenterar sin obehagligt suggestiva personliga version av häxprocesserna i Salem. Personer som deltog i processerna är med, men Gilbert gör en helt egen tolkning av dem och av vad som hände när masshysteri och kvinnohat leder till tragedi. Det finns vänskap och kärlek här, framför mellan några av de unga kvinnorna, men trycket från den repressiva omgivningen gör att banden slits itu.

Det som gör serien bra är dels teckningarna som är enkla men effektiva, framförallt när de skildrar kyrkoherden Samuel Parris känslor med blandningen av auktoritärt misogyn tro och sadistiska personlighetsdrag, dels hur Gilbert lyckas göra förloppet realistiskt och begripligt. Inte begripligt i bemärkelsen rimligt förstås, men begripligt på så sätt att man förstår hur det kan gå så fel med de förutsättningar som fanns.

Lucky Luke Saddles Up

Tyske Mawil har jag stött på och gillat tidigare men det var flera år sedan jag såg någonting nytt av honom på engelska, så därför blev jag glatt överraskad när jag såg att han fått chansen att göra sin egen tolkning av Lucky Luke. Hans charmiga slapstick-teckningar var det jag gillade bäst med honom förut, och de är precis lika roliga att se den här gången också när vi får följa Lucky Luke som för första gången överger sin älskade Jolly Jumper som transportmedel när han träffar på en uppfinnare som just designat den första modernt utformade cykeln.

Cue en konkurrerande cykeltillverkare av den gamla stilen, med enormt stort framhjul, som vill förhindra att den nya modellen ska kunna vara med i en cykeltävling, och vi får en Luke som blir tvingad att köra över USA efter att han olyckligtvis skiljts år från Jolly Jumper; inte för att han själv egentligen vill det, men för att han som alltid är en gnutta för snäll för sitt eget bästa. Så medan Luke får lära sig saker som att laga punkteringar försöker Jolly Jumper desperat återförenas med sin vän, med tragiska följder:

Roligt är det, och egentligen ser jag ingen anledning till att det här albumet inte skulle kunnat ingå i den vanliga Lucky Luke-serien. Visst är Jolly Jumper lite smartare än vanligt, men i övrigt är det traditionellt värre, inklusive en historisk bakgrund (cykelmodellerna, inklusive namnen, är autentiska och utseendet likaså) 🙂

The Music Box

Den här serien skriven av Carbone och tecknad av Gijé fick mig omedelbart att tänka på de två serierna Videvill och framförallt Sorceline som jag nyligen skrev om när de kom ut på svenska: Nya franska serier med samma målgrupp, samma slicka teckningar, samma sagokänsla. Här utspelar sig sagan i både vår egen värld och i den värld som visar sig finnas inuti en gammal speldosa som huvudpersonen Nola får på sin åttaårsdag av sin pappa. Väl inne i världen i speldosan, Pandorient, visar det sig att Nola avlidna mamma och speldosans tidigare ägare också varit där förut, och att hon hjälpt Pandorients invånare när det behövts. Så Nola bestämmer sig för att göra sammaledes, även om det måsta hållas hemligt att hon kommer från en annan värld.

Jag gillar Gijés teckningar och jag gillar Carbones okomplicerade manus där Nola hela tiden känns som en realistisk åttaåring som gör sitt allra bästa i en sagovärld. Invånarna i miniatyrvärlden är trevligt varierade, och den trygga känslan i att det garanterat kommer sluta väl med att Nola kommer hem till sin snälla pappa passar serien. Roligt, charmigt, och lagom spännande!

Jon Rohner

Alfonso Font har förärats en hel del översättningar till engelska på sista tiden, varav Jon Rohner är namnet på en. Liksom Lucky Luke-albumet ovan finns en historisk bakgrund, den här gången genom författaren Robert Louis Stevenson och hans sista tid på Samoa. Men Stevensons närvaro är bara ett sätt för den egentliga huvudpersonen, Jon Rohner, att berätta om sina äventyr i Polynesien.

De korta berättelserna är ibland rena actionhistorier om hur Rohner smugglar varor eller liknande, ibland skrönor som han själv hört berättas om Polynesien och människorna där. I början måste jag säga att jag tyckte serien var rätt usel, som en tredje klassens kopia på serier som Corto Maltese, men efterhand visar det sig att Font är rätt bra på att på ett gammeldags och traditionellt sätt frammana en bild av Rohners liv i Polynesien. En mycket exotiserande bild, förvisso, och en bild som helt utgår från Rohner synvinkel och inte från polynesiernas, men inte utan poänger, och de lika traditionellt europeiska teckningarna visar sig fungera överraskande bra efter hand.

Authorised Happiness

Gamle serieräven Jean van Hamme har skrivit mängder av serier, och här har vi alltså en till: Tre album, alla tecknade av Griffo (Werner Goelen), som utspelas i en värld lik vår egen men med en Storebrors-liknande stat som kontrollerar invånarna in i minsta detalj som diet, motion, semestrar, med förevändningen att det är för allas bästa. Den som vill kan hoppa av, men då får man ingen sjukvård (eftersom det vore orättvist mot andra om någon som inte tar hand om sin egen kropp på bästa vis skulle få vården betald) så friheten är teoretisk.

Två album med kortare episoder om hur invånare behandlas, följt av ett album som knyter ihop alla trådar och avslöjar sanningen bakom makten. Erfaren som van Hamme är är det flyhänt berättat men aldrig mer än så, därtill är berättelserna alltför opersonliga. Om ni själva tänker er vad historier som de jag extremt korta beskriver ovan skulle innehålla så vet ni precis vad som erbjuds. Det avslutande albumet känns väldigt onödigt, och jag är inte alltför förtjust i hur den styrande klicken skildras med de fördomar som glimtar till. Så kompetent, men på intet vis upphetsande. Och jupp, det gäller Griffos bidrag med, i en stil som ibland påminner en smula om tidiga Bilal-serier, med människor som ser ut som vore de byggda av betong.

Nanami

Avslutningsvis en femdelars serie av Nauriel Sarn i genren modern fantasy som jag inledningsvis tyckte var lovande, men som blev sämre ju mer jag läste. Huvudpersonen Nanami har problem med dåliga betyg i skolan, så när hon en dag efter att ha hittat en mystisk bok lämnar tillbaka den till teatern den tillhör och plötsligt erbjuds en roll i pjäsen som repeteras blir föräldrarna upprörda. De kräver att hon säger nej och istället fokuserar på skolan, men Nanami fortsätter ändå att gå till teatern. Och väl där visar det sig att pjäsen de repeterar på ett mystiskt sätt samtidigt också är helt på riktigt men i ett annat land, ett sagoland.

Här är det tonårsuppror blandat med romantik à la de allra mest utslitna klichéer man kan tänka sig, och av den spänning som jag hoppades på i början med kasten mellan de två världarna blir intet kvar. För när väl pusselbitarna är på plats finns det ingen som helst originalitet i den här serien; jag väntade hela tiden på att någonting som bröt mot mystisk ung dam vinner prinsens kärlek skulle hända men tji fick jag. Att teckningarna sen också utvecklades från en något mjukare och inbjudande stil till en betydligt stelare dito där det blev smått omöjligt att känna igen olika personer i sina två versioner (en från vardera världen) gjorde inte saken bättre; är det där killen hon är kär i eller hans elaka rival, typ.

Alla dagens serier kan köpas bl.a. hos Comixology

Lucky Luke stretar på: Tant Marthas grabb & Det förlovade landet

När jag var liten och läste seriealbum var det tre serier som stack ut och kändes som de ”största” för mig: Tintin, Asterix och Lucky Luke. Sen fanns det förstås en drös andra som var nästan lika bra, som Spirou, Smurferna, och så vidare. Fransk-belgiska serier, med andra ord, men det hade jag ingen aning om, liten och nyligen läskunnig som jag var 🙂
De tre stora har sen dess utvecklats mycket olika:

Tintin: Tji utveckling, de album som fanns när jag var liten är desamma som finns idag.
Asterix: En långsamt avtagande utgivning där Uderzo själv tog över manuset med allt sämre resultat efter Goscinnys död, med några riktiga bottennapp mot slutet. Numera återupplivad med OK resultat men fortfarande med en mycket blygsam takt i albumskapandet; ett nytt Asterix-album kommer så pass sällan att det alltid blir en stor affär.
Lucky Luke: Goscinnys död påverkade egentligen inte alls utgivningen av nya serier. Morris skrev några själv, och sen har andra tagit över både tecknandet och manusskrivandet, med oftast habila resultat. Inga toppar, inga djupa dalar (fast definitivt dalar), med resultatet att ett nytt Lucky Luke-album mest genererar någon axelryckning eller två.

Så när jag på SIS-festivalen i våras köpte två nya album i serien var det inte precis med några stora förväntningar; det som varit riktigt bra i LL-väg de senaste åren har varit specialalbumen (Mannen som sköt Lucky Luke & Jolly Jumper svarar inte). Men några ord förtjänar de allt, eftersom de två albumen ändå är så pass olika och ett av dem är klart bättre än det andra!

Först ut är Tant Marthas grabb, skriven och tecknad av Achdé. Här handlar det om Lucky Luke som liten grabb och hans upptåg tillsammans med sina vänner i ensides skämtserier (förutom en fyra sidor lång episod som avslutar albumet). Skämten är mestadels oförargliga och ärligt talat inte särskilt fyndiga, medan teckningarna är som alltid med Achdé passabla, och jag undrar vem som egentligen är målgruppen med tanke på att jag inte riktigt kan tro att unga läsare tycker att det här är speciellt upphetsande, gammaldags som det känns, och för äldre läsare är det alldeles för menlöst.

Men två saker vill jag speciellt nämna, en dålig och en bra. Den dåliga är en sak som tyvärr är alldeles för vanlig i just fransk-belgiska serier och det är användandet av riktigt usla schablonkarikatyrer av vissa karaktärer. Här är det främst Lukes vän Paquito som jag tänker på, med de sorgligt stora läpparna och så vidare. Sunkigt värre. Hans tjejkompisar och indiankompis är också väldigt stereotypiskt framställda men det är inte alls lika illa som med Paquito.

Den bättre saken handlar intressant nog om samma sak, nämligen rasism. För det finns flera sidor som uttalat behandlar rasism mot indianer, som denna:

De rasistiska personerna i serien framställs genomgående som en smula korkade och definitivt otrevliga. Också ett plus för att det inte bara handlar om en enstaka person utan också om att samhället i stort har fördomar, förutom förstås de oskyldiga barnen. Och det är ju sympatiskt förstås, men det är synd att det ”bara” är rasism riktat mot indianer som hanteras bra. Jag misstänker att det beror på att serien mycket tidigt fick kritik för hur indianerna skildrades och att Achdé därför är extra noggrann när det gäller den frågan, så det är väl bara att hoppas att även de andra tveksamma inslagen förbättras i framtiden.

Och så det bättre av dagens album, Det förlovade landet som också det tecknats av Achdé men där Jul står för manuset. Här är det ett klassiskt tema för Lucky Luke-serien som avhandlas, närmare bestämt det där Luke åtar sig att vägleda en samling nyanlända människor genom vilda västern. Det speciella den här gången är att det handlar om judar som emigrerat från Europa.

Så jupp, ett potentiellt känsligt ämne, speciellt för mig när jag läste eftersom jag precis läst Tant Marthas grabb med sina uppenbara svagheter vad gäller känsliga ämnen…

Men halleluja! Juls manus undviker elegant problemen; visst finns det även här inslag av schabloner men de är av de godartade slagen, i samma anda som hur LL även tidigare med ett ibland lyckat resultat skämtat med diverse kulturer och folkslag. Det är en hårfin skillnad mellan det jag upplever som avgjort unkna inslag, som nämnda skildring av Paquito, och mer lyckad komedi som hur den judiska familjen skildras här, och jag är säker på att andra läsare kan tycka att gränsen ska dras annorlunda. Men jag tycker att Det förlovade landet är en trevlig läsning och bland de bättre av albumen i post-Goscinny-eran. Jag skulle förstås gärna sett att familjemedlemmarna fått några fler personliga egenskaper eftersom de nu i mångt och mycket enbart framstår som positiva representanter för judar, men jag anar att det finns ett drag av försiktighet här från Jul, och det kan jag förstå.

Sammanfattningsvis så lever den vanliga Lucky Luke-serien vidare, och som det varit det senaste decennierna med blandat resultat, så för den som inte är lika urskiljningslös läsare av serien som jag (som jag nämnt flera gånger på den här bloggen är det Lucky Luke som jag själv alltid varit svagast för av de tre nämnda) bör man nog välja vilka album man läser efter viss research 😉

Jolly Jumper svarar inte

Det känns verkligen inte som om ett helt år gått sedan Mannen som sköt Lucky Luke kom ut, det utmärkta albumet av Matthieu Bonhomme och det första Lucky Luke-albumet med samma idé som alla alternativ-Spirou vi kunnat läsa de senaste åren: Låt en modern serieskapare göra vad hen vill med en klassisk seriekaraktär. Bonhomme valde att göra en mestadels allvarlig tolkning av Lucky Luke, med stor ömsinthet om att vårda karaktären på ett kärleksfullt sätt.

Nu är det dags igen, den här gången med den för mig okände Guillaume Bouzard som upphovsman, och den här gången är det en mycket mer respektlös skildring, för att inte säga burlesk och smått absurd. Handlingen är okomplicerad, precis som den ofta är i Lucky Luke: Bröderna Daltons mor har kidnappats och tillsammans med bröderna ger sig vår hjälte ut för att rädda henne.

Fast det är förstås inte så viktigt jämfört med den livskris LL genomgår. Inte nog med att han får för sig att som lite omväxling byta kläder, vilket resulterar i en identitetskris (åtminstone för resten av världen som inte förstår vad det är för en människa som plötsligt hävdar att han är Lucky Luke?!?), dessutom och klart allvarligast är det faktum att Jolly Jumper, hans enda riktiga vän, är ovanligt tjurig och inte vill prata med honom. Dessutom förstår inte andra hur illa det är och envisas med att påstå att Jolly Jumper trots allt bara är en häst…

Bouzards humor är som sagt en blandning av det burleska och det absurda, med övervikt åt det senare. Det är också en komedi som verkligen utnyttjar det faktum att det handlar om en serie med mer än ett halvt sekel av traditioner bakom sig; många av skämten är finurliga små stickrepliker och kommentarer av karaktärer som indirekt påpekar hur absurd den ”vanliga” Lucky Luke-serien egentligen är, med en cowboy i huvudrollen som bokstavligen inte bytt kläder på decennier, som envisas med att behandla sin häst som en människa, och som lika envist fångar in samma skurkar gång på gång.

Så man skulle kunna säga att mycket av humorn kommer sig av att personerna i serien uppträder mer realistiskt medan Luke själv är som vanligt. På samma sätt är det med teckningarna som visserligen är precis lika karikerade som någonsin Morris var, men med en realistisk släng där exempelvis Averell inte längre bara är en längre version av Joe/William/Jack eftersom han på grund av sitt matintresse självklart är betydligt rundare än sina bröder. Och apropå bröderna Dalton så märks de absurt realistiska inslagen också i hur Joes eviga kommentarer om hur han ska göra slut på Lucky Luke bemöts av hans bröder: Med uppriktig resignation :

Om Mannen som sköt Lucky Luke säkerligen skulle fungera som serie även för den som aldrig läst ett Lucky Luke-album förut så kan man definitivt inte säga detsamma om Jolly Jumper svarar inte; för en sån läsare skulle nog albumet närmast verka som någonting obegripligt, närmast Beckettskt, där karaktärer fastnar i eviga loopar där de upprepar samma sak gång på gång utan förklaring och drivs av obegripliga känslor. Men som en flitig läsare av Lucky Luke tycker jag att det här är riktigt roligt; jag är svag för den här typen av underförstådd lakonisk humor, och som jag skrivit flera gånger förut är också Lucky Luke en äkta barndomsfavorit.

Så om nu Jolly Jumper svarar inte är ett mycket annorlunda album jämfört med Mannen som sköt Lucky Luke är det likafullt ett nöje att läsa den, även om som sagt det kanske är färre läsare som kommer uppskatta dem eftersom den kräver att man kan sin Lucky Luke!* En liten sak till som jag uppskattar i båda albumen: Att Bonhomme & Bouzard båda två gjort sina egna versioner av Lucky Lukes olika poser på omslagets insidor och att Bouzard också bidrar med en egen version av den klassiska baksidan. Små detaljer men uppskattade av en trogen läsare 🙂

*: Att Bouzard kan sina klassiker märks också på albumets titel; likheten med Hergés album ”S/S Manitoba” svarar inte är knappast en tillfällighet, och det är onekligen lite komiskt att tänka på Jolly Jumper, en levande häst, på samma sätt som en atlantångare. Men bortsett från det kan jag inte precis säga att de liknar varandra. Alls.

Mannen som sköt Lucky Luke

Lucky Luke har så länge jag kunnat läsa varit en av mina absoluta favoritserier; när jag var liten och stavade mig igenom alla klassiska europeiska serier som Asterix, Tintin, Spirou med flera var det ändå mannen som drar snabbare än sin egen skugga som jag tyckte bäst om. Morris teckningar med de egentligen bisarrt benrangliga personerna och Goscinnys manus fängslade mig båda lika mycket, och album som Skumt spel i Texas, Ömfotingen och Calamity Jane anser jag fortfarande vara bland de allra bästa jag läst.

Sen, sedan först Goscinnys dött och därefter Morris har serien fortsatt att ges ut, och kvalitén har varierat från ärligt talat helt undermåligt till inte alls så dumt. Blandad kompott, med andra ord, men utan att någonsin få till någonting riktigt bra, någonting som jag utan om och men kan rekommendera.

Tills nu alltså, för Matthieu Bonhommes Mannen som sköt Lucky Luke är högklassig läsning, på alla plan 🙂

Först har vi teckningarna där redan omslaget lovar gott med stämningsfulla färger och en Lucky Luke som ser både allvarligare och mer sårbar ut än vi är vana vid. Och innanför pärmarna ser det också smakligt ut; Bonhomme vet hur man ska få det att se spännande ut, som den här sidan där Lucky Luke introduceras:

Vackert så, och om det vore allt så skulle jag ändå tyckt det var trevligt att titta på en version av LL som inte alls går i samma stil som Morris men som ändå känns rätt och framförallt spännande att följa. Jag har skrivit om Bonhomme förut och uppskattat hans teckningar, men i det här albumet är han ännu bättre än i de tidigare.

Men jag skulle nästan säga att manuset är ännu vassare. Historien om ett diligensrån som LL blir tillfrågad om han kan reda ut är en rättfram vilda västern-historia med klassiska inslag som den lilla staden med invånare som oupphörligt ändrar sig vad gäller vem de litar på, den hårda familjen med en fader och några söner som håller staden i ett järngrepp och som anser att de är lagen, och så vidare.

Jag skulle säga att det framförallt är två saker som gör att manuset fungerar så bra:

Bonhomme lyckas hålla pli på historien som aldrig tappar fokus eller blir oklar, och det är inte alltid det lättaste. Den som liksom jag läst travar av europeiska serier i genren komiska äventyrsserier (eller vad man nu ska kalla serier à la Lucky Luke/Asterix/Spirou/Tintin/… för) vet att de alldeles för ofta fallerar på den här punkten.
Den typiska västern-berättelsen blandas med Lucky Lukes värld, och det utan att handlingen parodieras. Goscinnys manus tog ofta sin utgångspunkt i typiska historier av det här slaget men alltid med en parodisk vinkling, medan handlingen här är på fullaste allvar. Humor finns, ofta subtilt så att man kan missa den, men det handlar inte om att underminera det dramatiska. Det gör att serien känns väldigt fräsch i sin mix, vilket är precis vad jag vill ha i ett sådant här specialalbum: Det välkända blandat med det oväntade, utan att det känns krystat.

Sen kryllar det av små detaljer som jag också gillar, som Bonhommes vinkning till läsare som vet att Lucky Luke i begynnelsen var kedjerökare men att han sedan slutat med det, och respekten för seriens historia som exempelvis visas genom att Laura Legs här dyker upp för tredje gången i seriens historia, och det är inte bara en slumpmässig karaktär som letats upp utan hennes tidigare inhopp i serien spelar roll (tyvärr dock utan att hon oupphörligen avbryter Luke i badet, något hon gjort båda de tidigare gångerna). Andra saker som att det lite melankoliska draget som då och då synts till i serien också tas tillvara, och att vi får lära känna en Lucky Luke som inte är riktigt lika hundraprocentigt i kontroll som han vanligtvis är visar att Bonhomme förstår sig på karaktären Lucy Luke och att överflyttningen till ett allvarligare sammanhang därför känns helt naturlig och självklar.

Mannen som sköt Lucky Luke - Laura Legs — Ett exempel på den mer känslomässiga inriktningen i det här albumet: Rutor utan text, till för att förmedla en stämning. Plus också för en elegant och graciös Jolly Jumper 🙂

Jag hoppas det framgår hur mycket jag tycker om det här albumet. Jag kan inte heller låta bli att jämföra med de fristående Spirou-albumen som jag skrivit om förut, med samma idé med en nytolkning av en klassisk serie; de har varit underhållande och bitvis mer än så, men personligen smäller den här ändå högre. Objektivt sett skulle jag säga att Mannen som sköt Lucky Luke är ungefär lika bra som de bästa i Spirou-serien, men sen är det som sagt så att jag personligen bryr mig så mycket mer om Lucky Luke än Spirou som karaktärer; Spirou är väl så underhållande men Lucky Luke har mer av ett hjärta.