Neidestamsk porr: Maran

28 september, 2011 at 23:30 (Svenska serier) (, , )

Med tanke på att jag alldeles nyligen skrev om Dave McKeans erotiska serie Celluloid passar det utmärkt att skriva om Lina Neidestams Maran, som också är en erotisk serie och sprillans nyutkommen, men först en liten utvikning om titeln på det här inlägget :-)

Näcken dyker upp

När jag skrev om McKean använde jag ordet erotik i inläggets titel, men när det gäller Neidestam blev det utbytt mot porr. Skälet? Egentligen är det enkelt: McKean kallar sin serie för erotik medan Neidestam säger att Maran är porr. Själv är jag mycket misstänksam mot försök att klassificera skillnaden mellan de två orden på ett bra sätt om man bara tittar på resultatet. Jag tror att den misstänksamheten rotade sig när jag som tonåring noggrant läste igenom Hans Nestius, den gamle RFSU-ordföranden, bok I last och lust. Det var en rikligt illustrerad bok som handlade om porrens historia i Sverige, men också om vad skillnaden var mellan erotik och porr. Efter att ha tittat på alla exempel på bilder klassade som erotik respektive porr blev det uppenbart vad skillnaden var: Färg-foton var porr, svartvita foton var erotik. Med andra ord var skillnaden obefintlig vad gällde bildernas innehåll.

Själv tror jag väl närmast att om man ska försöka få orden att betyda olika saker handlar det snarast om att studera tillkomsten, dvs varför skapades boken/filmen/serien. Men inte ens det fungerar nuförtiden eftersom det sedan länge har skett en förskjutning i användandet av ordet porr, som nu kan beteckna både krasst kommersiellt framställt material men också en sexskildring som bara är en mustigare variant av erotiken. Ergo, det är lika bra att låta serieskaparna i det här fallet välja ord själv, så därför handlar dagens recension (jodå, snart börjar den!) om en porr-serie ^_^

Så, Maran: Serien handlar om författaren-in-spe Nora som hyr en gammal fäbodvall för att förhoppningsvis lyckas bättre med sina författarplaner där än i Stockholm där hon oupphörligen blir distraherad av allt som händer omkring henne. Planerna går åt pipan och skrivkrampen är total när hon ska försöka skriva på sin stora roman, så istället börjar hon skriva fan fiction med porrinnehåll: Selma Lagerlöf, Viktor Rydberg, och andra författares verk blir utsatta för Noras behandling, och resultaten får vi alltså läsa i Maran, tillsammans med berättelsen om Nora själv.

En tysk turist blir distraherad

När jag skrev om McKean nämnde jag som konsumentinformation att hans bok innehöll erigerade penisar; vad gäller Maran måste jag nog byta ord och säga att den innehåller högvis med allt man kan tänka sig inom porren, och att beskriva det kräver nog lite mer, hur ska jag säga, grövre ord*: Kukar en masse, skrevande fittor, tillbehör av alla de slag, och sex i alla kombinationer man kan tänka sig.

För om McKeans erotik var av det högtravande, konstnärliga och esoteriska slaget så är Neidestams porr raka motsatsen, för här är det fysiskt så det förslår. Det är svettigt, kladdigt och man kan riktigt föreställa sig hur personerna stånkar och står i när kåtheten drabbar dem. Det är med andra ord precis som det går till i verkligheten; det är såhär riktig sex är, medan exempelvis McKean skildrar en slags idealbild, där människor är viktlösa, aldrig svettas, och aldrig någonsin har en fysisk kropp. Själv tycker jag den senare typen av sexskildring är fruktansvärt tråkig och osexig, ungefär som när två personer älskar i en Hollywood-film utan att deras kroppar någonsin behöver jobba det minsta för att det ska fungera.

Sen passar förstås Neidestams teckningsstil utmärkt till den här typen av serier. Hennes teckningsstil är ju väldigt fysisk med tjocka streck och ett sätt att teckna människor och miljöer som verkligen utstrålar att det som tecknas har en fysisk motsvarighet; att en Neidestam-människa kommer göra utslag när hon ställer sig på en våg är uppenbart. Det finns andra serieskapare som också har samma förmåga, som Robert Crumb och Chester Brown, men inte alla serieteckningar har den påtagligheten, och den är absolut nödvändig för en serie av det här slaget.

Och roliga att titta på är teckningarna också, precis som i hennes tidigare serier som Zelda. Jämfört med Zelda ser framförallt personerna i Noras porrnoveller mer realistiska ut; de är längre och har något mindre karikerade drag (istället är framförallt männen extremt snygga på ett närmast japanskt yaoi-sätt, skulle jag säga), men den skillnaden försvinner allteftersom. Jag vet inte om det är medvetet gjort eller bara ett fall av hur Neidestams teckningsstil förändras, men med tanke på att Nora själv alltmer dras in i fantasivärlden så är det oavsett vilket ett effektivt stildrag.

Bestialitet? Kanske!

Som sammanfattning är det riktigt roligt att läsa det här albumet. Det mycket explicita innehållet, det goda humöret, de charmiga teckningarna, utnyttjandet av svenska klassiker och sägner, och framförallt de ångande känslorna gör att resultatet är en ovanlig läsupplevelse, minst sagt. Det negativa jag kan säga är att jag nog egentligen tycker om den enklare färgläggningen i Zelda (i Maran tenderar färgerna att vara lite livlösare, trots dess större variation) och att några enstaka sidor mot slutet av Singoalla-episoden ser lite hastigt tecknade ut, men det är bara smärre skönhetsfläckar. Det är klart, om man inte tycker om porr kan man nog tycka att Maran är jobbig att komma igenom, men å andra sidan förstår jag inte riktigt varför man i så fall skulle köpa den; en slumpmässigt uppslagen sida kommer nog så tydligt visa vad som erbjuds :-)

*: Jag tycker det är knepigt till och med att skriva orden; be mig inte att säga dem högt. Jag tycker inte det är det minsta fel på orden, men av någon anledning har jag alltid haft extremt svårt att använda mig av dem så att det låter naturligt, men om någon annan använder dem så rör det mig inte i ryggen. Men ska jag recensera Maran på ett ärligt sätt måste jag nog använda dem, så är det bara ;-) DS.

About these ads

4 kommentarer

  1. Ännu mer svensk skräck: Hungerhuset « Simon säger said,

    [...] också att de är såpass olika. Theo är en klassisk europeisk äventyrsserie med skräckinslag, Maran en blandning av porr och skräck, 1000 ögon en serie åt Vertigo-hållet, Viktor Kasparsson drar [...]

  2. Årskrönika 2011: Bloggstatistik « Simon säger said,

    [...] utan tvekan påverkat statistiken mer än någon annan i år: Lina Neidestam, skaparen av serierna Maran och Zelda. I alla kategorier dyker de upp, både i populära inlägg, söktermer, och refererare. [...]

  3. Årskrönika 2012: Bloggstatistik « Simon säger said,

    [...] lästa inlägg: Lina Neidestams Maran var en nästan lika klar etta i år som förra året med nästan 2000 läsningar, så fornnordisk [...]

  4. Årskrönika 2013: Blogg-statistik | Simon säger said,

    […] samma inlägg för tredje året i rad som lockade mest läsare, nämligen det om Lina Neidestams Maran. Men marginalen var klart mindre i år, knappt dubbelt så många läsningar som tvåan, så nästa […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 172 andra följare

%d bloggare gillar detta: