Äntligen!
Kan jag med all rätt utbrista efter att ha läst den första volymen i vad som utlovas bli en komplett samling med Gasoline Alleys söndagssidor. Äntligen, för utgivningen av Frank Kings vardagsstrippar kryper fram i snigeltakt (Drawn & Quarterly som ger ut böckerna har fått ur sig fem böcker på nio år), och när IDW gav ut en samling med Dick Moores senare version av serien visade den sig vara rätt trist. Så för en som jag, som verkligen gillat det jag läst av King hittills, var det en glad överraskning när Dark Horse utannonserade att de skulle ta sig an söndagssidorna.
Jag har läst en del av söndagsserien förut men det här är första gången jag läst en sammanhängande samling och det visade sig att serien var mer lik vardagsserien än jag trott. En nackdel med Best of-samlingar är ju att de tenderar att välja de spektakulära och ovanliga inslagen framför de vardagliga, och de sidor jag läst förut var nästan alla just spektakulära grafiska sidor fyllda med fantasi och sagor. Mycket bra, absolut, men det som jag tyckt mest om i Gasoline Alley har varit det vardagliga, känslan av hur några alldeles normala liv utspelar sig framför mina ögon.
Och nu när jag läst de första två årens söndagssidor så visar det sig att de flesta är av precis den typen. Det finns rätt gott om sidor där Walt drömmer eller där han berättar sagor för sin adoptivson Skeezix, men det som verkligen fungerar är blandningen där det mesta är små enkla skildringar av en dag i Walt och Skeezix liv (det dröjer några månader innan Skeezix dyker upp och det är då serien lyfter) som då och då avbryts av de mer fantastiska sidorna.
Vad är det då jag tycker är så bra med Kings serie, egentligen, dvs varför är Gasoline Alley ett rent läsnöje medan andra serier från ungefär samma tid med på ytan liknande innehåll känns rätt tungrott att läsa?
Först och främst är det hur King förmår att skildra det enkla. De flesta andra serier som är lika gamla (de här sidorna har trots allt mer än 90 år på nacken) känns betydligt jobbigare att ta sig igenom, med enorma textmassor, ibland knöligt språk att tolka, och lite röriga teckningar. För den delen gäller det inte bara serier; det är ytterst få filmer eller böcker som har samma lätta flyt från den här tiden, även om undantag självklart finns. King däremot har en prosa som aldrig känns konstlad eller tillgjord; om andra serier ofta känns som överspelade teaterpjäser på papper är det här istället en riktigt bra dokumentär med riktiga människor.
Sen har vi förstås karaktärerna, med Walt i spetsen (Skeezix är så ung här att han ännu inte har mycket till personlighet). I början, innan Skeezixs introduktion, är han bara en i mängden av obotliga ungkarlar som aldrig tänker gifta sig, men när han får hand om Skeezix utvecklas han till en mycket intressantare person, och någon som jag bryr mig om.
Men jag ser fram mot när Phyllis, Walts framtida fru, dyker upp om några få år; i sidorna i den här boken är Walt rätt ensam om att ha en äkta personlighet (Skeezix är som sagt för liten, och barnsköterskan Rachel som är den som syns till mest dessa två förutan är lite för mycket av en kliché).
Skeezix ja. Gasoline Alley är kanske mest känd för en detalj i serien: Den utspelar sig i realtid. Det betyder att när Skeezix dyker upp i februari 1921 så firar han ettårsdag ett år senare, och så vidare. Så i den här samlingen får vi följa honom från hans tid som lindebarn till att han börjar gå, och till och med prata en smula mot slutet av boken. Det här gör att jag ser ännu mer fram mot kommande böcker för att se hur det ska gå, med andra ord den lyckade såpans kännetecken 🙂
Teckningarna är alldeles förträffliga, precis som väntat. De första året eller så publicerades söndagssidorna i lingontryck, dvs inte fyrfärg; det ser bra ut men när King får tillgång till alla färger ser det ännu bättre ut. Precis som manuset är teckningarna enkla men mycket effektiva och sidorna avviker aldrig från layouten 1 bred intro-bild följd av 3×4 vanliga rutor, och de bidrar till att göra serien så lättläst (på ett positivt sätt).
Slutligen så en eloge till Dark Horse också. Trycket är finfint och designen är inbjudande (inte perfekt, men utan tvekan godkänt). Boken är i storformat men inte lika ohanterligt stort som Sunday Press utgåvor (de har gett ut en volym med utvalda söndagssidor förut); jag gillar Sunday Press böcker men läsvänliga är de inte!
Jag rekommenderar helhjärtat alla som gillar bra serier att ta en titt på den här. Som sagt är den hur lätt som helst att komma in i men om man vill så kan man hoppa in i den på sidan 31, den 20:e februari 1921, då Skeezix första gången finns med. En liten brasklapp dock: Det finns en del inte helt OK skildringar av icke-vita i serien. Inte så problematiska tycker jag eftersom serien inte är av typen enkla skämt som ska skrattas åt utan mer av en underfundig godmodig ton vilket gör att det inte finns triviala skämt med olika etniciteter, men ändå.
Simon säger 
Jag gillar dagsstripparna med, men tror inte jag har läst den senaste D&Q-samlingen (trots att den har några år på nacken nu); ska nog göra det snarast! Har för mig trycket blir bättre efter första samlingen men det skulle definitivt vara bra med större sidor för det är väldigt detaljerade teckningar.
Vi får se hur årets D&Q-samling ser ut, den med de allra första dagsstripparna (dvs pre-Skeezix) som ska vara på väg…
Jag har sedan tidigare köpt på mig även dagsstrippsamlingarna från Drawn & Quarterly och då de bara har samlat damm så här långt så var det hög tid att hugga in på dem. 1921-22 överlappar och bygger ut handlingen jämfört med söndagssidorna. Faktiskt är det en hel del kontinuitet mellan dem, så det känns lite synd att de inte kan återges tillsammans. Kvaliteten på avdragen är sämre än vad t ex IDW och Fantagraphics brukar ha. T ex fyller D&Q inte i svärtan, linjerna är ofta lite väl grova och ibland saknas dessutom bitar av ramarna, men det är mycket trevlig läsning trots detta. På insidan av skyddsomslaget finns ett original avbildat och det är tyvärr uppenbart att vi missar en hel del av Frank Kings teckningsförmåga p g a den mindre lyckade reproduktionen. Med tanke på hur stort serierna publicerades i tidningarna på 20-talet, så tycker jag att det är lite svagt att det inte ser bättre ut. Formatet på böckerna kunde gärna ha fått vara lite större också. Sedan sätter jag ett frågetecken för stripparnas ordning på ett par ställen, men då det helt saknas datummärkning inuti stripparna är det svårt att vara helt säker (däremot finns datum längst ner på varje sida, ditlagda av förlaget, men om dessa stämmer är ju en annan sak).
Jag tror det blir lagom om jag läser nästa dagstrippsamling i samband med att nästa volym söndagssidor dyker upp, alltså i juli. Dagsstripparna kommer jag att ta först!
Håller med, ska bli kul med de kommande volymerna, och hoppas Dark Horse kommer vara uthålliga.
Jag har också Sunday Press & DQs utgivning av söndagssidorna men kände mig mer imponerad nu; tror också att det var för att karaktärerna kändes mer intressanta den här gången, när jag fick läsa serien i kronologisk ordning med alla sidorna inkluderade. De tidigare utgåvorna känns som om de mer var för de redan invigda, de som kände till hela persongalleriet i serien innan.
Jag får ge dig rätt i det mesta. Pappret stör faktiskt inte, kanske framförallt för att avdragen håller så god klass att det nästan är som att se sidorna med nya ögon. Jag jämförde lite med de tidigare utgåvorna jag har i min ägo. 20 sidor överlappar med ”Walt & Skeezix”-volymen i jätteformat från Sunday Press, men trots att Dark Horse-utgåvan är mindre känns sidorna både skarpare och bättre rent färgåtergivningsmässigt. Dessutom har jag läst en del sidor i Drawn & Quarterly-antologin volym 3 och 4 (2000-2001) där två sidor överlappar från den förstnämnda och 15 i den senare. Formatet är aningen större än A4 och det känns för litet. Dessutom är reproduktionen ojämn, särskilt sidorna i volym 4. Dock finns det en sida (146) i volym 3 som är återgiven från original och den är mycket snygg.
Sedan är det det här med att serien är komplett i Dark Horse-utgåvan, vilket ger den ett helt annat innehåll. Tidigare hade man ju knappt koll på figurgalleriet utöver just Walt och Skeezix. Jag läste igenom hela den nya boken i en sittning och kunde bara inte lägga ifrån mig den. Det är ett mycket gott betyg. Jag ser med glädje fram emot nästa del och hoppas på en långvarig utgivning.
Det är mycket bestruket även här, men för en gångs skull irriterade jag mig inte på det så mycket. Papper a la IDWs Polly and Her Pals är definitivt bättre dock.
Jag vet inte riktigt varför jag inte irriterade mig på det blanka o tunna pappret; antagligen var jag på gott humör när jag läste 😉
Får man fråga vilken typ av papper bokens inlaga är tryckt på? Jag kommer förstås att försöka köpa den ändå så fort som plånboken tillåter, men Dark Horse har fått en del kritik för att deras övriga återtryck har haft ett lite väl bestruket papper.